Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hornborg, Erik, Finlands kristning. Studier till den kristna kyrkans grundläggning och första tider i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finlands kristning
2 i i
skulle alltså först under det svenska väldets tid ha blivit
Egentliga Finlands centralbygd.
Dessa frågor äro emellertid i stort sett av ringa betydelse.
På totalbilden av det svenska omvändelse- och
organisationsarbetet i Finland inverkar det inte, om konung Eriks korståg
företogs 1154 eller 1159, om det riktades till Auradalen eller
till Nousis. I varje fall genomtågade korshären sannolikt en
stor del av Egentliga Finland.
Inga samtida källor belysa händelserna närmast efter
korståget. Henrikslegenden1, som nedskrivits mer än hundra är
senare, måste visserligen anses bygga på gammal tradition, men
med undantag av uppgiften om biskopens död innehåller den
föga eller intet av historiskt intresse. Dess kortfattade
framställning av själva korståget överensstämmer med Erikslegendens;
dess självständiga del vidtager först efter omnämnandet av
konungens återresa till Sverige. Den fromme biskopen, vilken
enligt legenden var bördig från England, kvarstannade i Finland
såsom en av Försynen utsedd »vårdare och väktare av Herrens
vingård». Inga faror mäktade avskräcka honom. »O, huru stor
var icke», utbrister legendens författare, »den trosiver och den
eld av gudomlig kärlek, som brunno i den fromme biskopens
hjärta, då han avstod från det överflöd, de vänner och den
lysande ställning han i Uppsala ägde och för att rädda några få
fattiga får utsatte sig för talrika dödsfaror! Han följde härvid
herdens exempel, vilken lämnade de nittionio fåren i öknen för
att uppsöka det enda borttappade och, sedan han funnit det,
på sina egna skuldror bar det till fårahuset.»
Om Henriks död har legenden följande berättelse:
Under biskopens nitiska arbete för kyrkans befästande hände
det sig en gång, att han pålade en dråpare kyrkobot. Men i
stället för att ödmjukt och tacksamt böja sig för det av omtanke
om hans själs välfärd honom pålagda straffet, vredgades den
olycklige och slog ihjäl den fromme biskopen. »Så föll Guds
1 Vita et miracula Sancti Henrici episcopi et martyris. — Ingår i Fitiska
kyrkohistoriska samfundets Protokoll och meddelanden I, 1892—97, sid.
140—47, så som legenden plägade uppläsas på helgonets åminnelsedag,
infogad i det övriga officiet. — Legenden är tryckt även i Scriptores rerum
svecicarum II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
