Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Hans Cnattingius, Angreppen på prästeståndet och dess privilegier 1765—69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANGREPPEN PÅ PRÄSTESTÅNDET OCH DESS PRIVILEGIER I 191 6 5—6 Q I 5 7
i Skåne fem daler silvermynt för varje mantal eller också på
annat sätt, vilket mera står i samklang med den hovsammare
minoriteten på riddarhuset vid riksdagen 1765—66, vilken gick
på riddarhusdeputationens linje.1 »Oförgripelige tankar» har väl
sannolikt sett dagen, innan adeln vid denna riksdag avgjort
saken.
Argumenteringen med den naturliga billigheten möter
utförligast hos Westman, som är av den åsikten, att alla
människor böra bidraga till prästens underhåll, eftersom de födas
lika. Det finnes ingen möjlighet att dispensera den privilegierade
delen av folket från att hjälpa till att uppehålla ett ämbete,
instiftat till Guds ära. »En sådan befrielse wore at uphöja
somliga människor öfwer mänsklig lått, öfwer ända kasta deras
naturliga skyldighet mot Skaparen.» Mot denna allmänmänskliga
plikt, denna naturliga lag, kunna de borgerliga lagarna i ett
kristet samhälle helt enkelt icke strida. I fortsättningen bevisas,
att så ej heller är fallet i det svenska riket.2
Utom det att skriftväxlingen i säteritiondefrågan fick en
viss betydelse som ett led i angreppen mot prästeståndet, har
den troligen i någon mån bidragit till att giva saken den
för ståndet gynnsamma utgången i rådet. Det kan ju
knappast förnekas, att prästerskapet, sakligt sett, hade övertaget i
broschyrstriden, framför allt tack vare Eberhardts skrifter »En
adelsmans bref», den enda som upplevde två upplagor, samt
»Swar til en wän», där de besvärande motsägelser påvisas, vari
Botin invecklat sig under sina försök att tillrättalägga 1600-talets
förordningar efter sina idéer.3 Då nu ungefär kontentan av
Eberhardts argumentering anföres av Wallwijk i rådet, kan väl
detta svårligen bero på ren tillfällighet utan får måhända till
en del förklaras genom inflytande från Eberhardts skrifter. Det
faktum åter, att elva rådsherrar av tretton gingo med Wallwijk
emot kammarkollegium, torde erhålla en tillfredsställande
förklaring av den sakliga överlägsenheten hos Wallwijk, utan att
man behöver räkna med ovidkommande hänsyn hos råden,
såsom deras allmänna vänliga inställning till religion och kyrka.
1 »Oförgripelige tankar» sid. 9—11.
2 »Owäldige tankar» sid. 1 — 7.
3 Se »Swar til en wän» sid. 19, 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
