Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop - Statsmakten och biskopsvalen, förhållandet mellan påvemakt och statsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
Intrigerna och tvisterna, som titt och tätt yppade sig vid
biskopsvalen, gynnade i hög grad denna utveckling, den vid kurian nästan
kroniska penningebristen i ännu högre grad. Ty de påvliga
utnämningarna skaffade den helige fadern icke blott en här av pålitliga
tjänare utan även en ny, rikt flödande inkomstkälla: servitierna.
Så stod till synes påvedömet som den segrande i kampen om
biskopsutnämningarna. Sedan Clemens IV:s dagar »reservera»
påvarna efter eget gottfinnande kyrkans ämbeten och utnämna av
egen maktfullkomlighet genom »provision» hennes tjänare. Dock,
segern var endast skenbar. Det icke-klerikala statsinflytandet gick
icke att borteliminera, då det gällde ett så viktigt ämbete som det
biskopliga. Och för kurian blev det snart ett livsvillkor att få till
stånd en antaglig modus vivendi med den samlade och konsoliderade
statsmakt, som under 1300-talets lopp utbildades i de västerländska
nationerna. Alltsedan Johannes XXII:s tid är detta också en av
påvepolitikens ledande principer.1 Brilioth tecknar det
kvrko-politiska läget under 1300-talets sista och 1400-talets första decennier
med följande ord: »Den tid är förbi, då en regent behöver
trakassera ett motvilligt kapitel för att få en biskop efter sitt sinne: nu
utnämner påven på hans begäran genom provision den önskade.
I stället för att kränka kyrkans immunitet får han del i den påvliga
kyrkobeskattningens resultat, till gengäld för att den apostoliska
kammarens kollektorer få fritt fullgöra sina uppdrag i riket. Det
ligger nu i konungens intresse såväl att nedbryta allt motstånd mot
påvens maktfullkomlighet som att göra kyrkan till ett bärkraftigt
skatteobjekt.»2 Kurians politik var dock icke överallt en och
densamma. Ett svagt och splittrat rike kan regeras med stramare tyglar
än ett starkt och enat, och den furste, som kommer med späckad
pung har lättare att vinna den helige faderns bevågenhet än den,
vars kassakista är tom.3 En episod ur vår egen medeltida
kyrkohistoria ger en rätt god inblick i tidens kuriala förhållanden. Den 26
april 1410 hade biskop Knut i Linköping dömt linköpingskaniken,
kyrkoherden Laurentius Hvit i Säby till suspension från prästämbetet
och avsättning från såväl kanonikat som kyrkoherdebeställning.
Skälen förefalla fullgiltiga nog. Herr Lars hade nämligen väckt för-
1 Haller, a. a., s. 116 ff.
2 Brilioth, Svensk kyrka, kungadöme och påvemakt 1363—1414, s. 14 f.
3 Jfr Em. Linderholm, Reformation och världsutveckling, s. 73—93.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
