Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop - Den konciliära reformrörelsens försök att hävda biskopsvalens frihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 21
argelse genom att hålla sig med ett par frillor och verksamt bidraga
till ökandet av de svenska prästbarnens redan förut tämligen
ansenliga skara, dessutom hade han förfört ett av sina biktbarn och varit
upphovsmannen till tvister, som resulterat i dråp. Man hade ju
kunnat vänta att påven, inför vilken saken dragits, med denna
meritförteckning för ögonen funnit bispens dom väl motiverad. Men
säbykyrkoherden hade inflytelserika gynnare, däribland ingen mindre
än drottning Margareta. Och det förändrade saken. Ett brev, som
biskop Knuts prokurator vid kurian i Bologna den 21 mars 1411
angående Laurentius Hvit-affären avsände till sin uppdragsgivare
är upplysande nog. Efter att halft skämtsamt framhållit behovet
av pengar, »nam curia romana non curat ovem sine lana»1 och
berättat om det intryck, drottning Margaretas brev gjort på den helige
fadern — »påven var genast beredd att bevilja allt som begärdes» —
råder han sin biskop att ej spara på utgifterna. »Ty drottningen
själv har här i kurian talrika gynnare, vilka förblindats genom
hennes gåvor. Men vid målens behandling eftertrakta alla vinning,
särskilt advokater och prokuratorer, och om de ej förtjäna nog,
undertrycka de även den rättvisaste sak, ty de mottaga skänker och
förvända domarna.»2
Denna skrivelse avslöjar en rad högst betänkliga brister inom
den senmedeltida kuriala förvaltningen och visar på ett frapperande
sätt, att påvens allvar och sinne för vad som var rätt och billigt var
betydligt mindre än den makt, som kommit att koncentreras i hans
händer. Tyvärr var detta något som ej endast kan sägas om
Gregorius XII (1406—1415). — För en tid, som i Thomas ab Aquino såg
sin andlige lärofader var dock denna påvens »plenitudo potestatis»
ej någon påvestolens otillbörliga anspråk. Thomas store samtida
och rival, Bonaventura, delar i dessa ting rivalens uppfattning och
icke heller biskop Robert Grosseteste av Lincoln, väl den av det
trettonde seklets prelater som mest öppet och oförskräckt kritiserat
påvekyrkans brister, har någonsin dragit den helige faderns
»plenitudo potestatis» i tvivelsmål.2 Att vår egen Birgitta, trots vissa
1 Uttrycket är en gängse medeltida sentens.
2 Målet mot Laurentius Hvit är utförligt relaterat av Brilioth, Svensk
kyrka, kungadöme och påvemakt 1363—1414, s. 242—248. Laurentius Hvit
tycks ha vunnit processen. 1435 omtalas han som f. d. kyrkoherde i Motala.
(T. Höjer i festskriften till H. Hjärne, s. 87).
3 Haller, a. a., s. 42 t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
