Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
striden om uppsala ärkebiskopsstol åren i432-1435 13
Många dugande påvar insågo de allvarliga bristerna i det rådande
systemet. Man kan fråga sig, varför de ej genomförde de nödiga
reformerna. Tidens knapphet, svårigheter av utrikes- och inrikes
art, finansernas föga lysande ställning är ej förklaring nog.
Problemet ligger djupare. »Der wahre Grund ist, dass hier der Eckstein
lag, auf dem die ganze äussere Existenz und das ganze System der
kurialen Organisation ruhte».1
Icke alla länder voro i lika hög grad föremål för kurians
»omvårdnad». Vårt land t. ex. var i kyrkligt avseende alltför efterblivet
och i ekonomiskt avseende alltför fattigt för att i någon högre grad
kunna väcka kurians intresse. De kyrkliga missförhållandena voro
därför ej så stora i Norden som i många andra länder, ehuru — som
vi skola se — ej heller i dessa länder tillståndet, från reformrörelsens
synpunkt sett, var idealiskt.
Efter kristendomens införande i Sverige blev biskopsvalen en
rent nationell angelägenhet. I den äldsta svenska rättsstadgan
härom, den äldre västgötalagen från början av 1200-talet, heter det:
»En biscup skal taka. Tha skal konongær allandæ spyriæ, huaru
ther viliæ hava. han skal bondeson væræ. Tha skal konongær
hanum staf i hand sæliæ (giva) och gullfingrini. sithan skal i
kir-kiu lethæ. ok i biscupsstol sættiæ. Tha ær fullkomen til valdær
ut en uixl» (vigning).2 I de övriga landskapslagarna — med undantag
av den yngre västgötalagen, som i huvudsak återupprepar den äldre
västgötalagens stadgande — saknas bestämmelser om biskopsval.
Det är tydligt, att den kanoniska rätten och de senare påvarnas
reservationsbestämmelser trätt i deras ställe.3 Och troligast är väl,
att den yngre västgötalagen i hög grad kom att inskränkas genom
1 Haller, a. a., s. 182.
2 Rætlösu B. k 2. -— Uttrycket »uten uixl» har givit anledning till olika
tolkningsförsök. Än har man fattat det som att man »avsiktligt velat
opponera mot läran om apostolisk succession»; biskopsinvigning är onödig
(Beckman, Studier till Västgötalagarnas historia i Arkiv för nordisk filologi, 1912,
s. 71), än har man fattat det som att den valde »äger en biskops hela övriga
myndighet förutom rätten att inviga» (Otman, Äldre Västgötalagen. s. 52).
Emellertid vill väl, såsom K. B. Westman, Den svenska kyrkans utveckling,
s. 291 framhåller, lagen endast säga att valet nu, vad på den ankommer, är
fullbordat; sedan kommer en kyrklig invigning, men den hör klerkerna till.
3 Lundquist, De svenska domkapitlen under medeltiden, s. 165.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
