Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop - De svenska biskoparnas makt och statsrättsliga befogenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 15
1300-talets lopp de svenska biskoparna permanent kommo att
tillhöra rikets råd fingo regenterna ännu en anledning till att ägna
biskopsvalen sitt speciella intresse.
Den svenska senmedeltidens biskopar voro mycket betydande
män och sutto som mäktiga borgherrar på sina väl befästade slott.
Rent militärt voro deras resurser visserligen i regel föga betydande
och vid de politiska tvisterna av underordnad roll, men med sin
oftast utmärkt ordnade ekonomi voro de lika eftersträvansvärda
vänner som fruktade fiender. Dessutom voro de i sin egenskap av
höga förtroendemän inom ett mäktigt internationellt samfund och
på grund av sin bildning alltid en maktfaktor av största betydelse.
Genom sina präster och munkar hade de också ett synnerligen stort
inflytande på folkets handlande och tänkande. Då därtill kom, att
biskoparna i Sverige som sagt redan på grund av sin
ämbetsställ-ning voro medlemmar av rikets råd1, var det hart när ett livsvillkor
1 »Nu ]ia kunnunger valder set, J)a agher han raj) sit vælia, først
aerke-biskop ok sua lyJ)biskopa sua margha af J>em honum fallit ar af Jiein, som i
hans rike boa, ok ajira klserka, sum honom aru nytte» (MELL kon. b. § 9,
ed. E. Olsson). Trots att denna stadga återupprepas i Kristoffers landslag av
år 1442 har Alin övertygande påvisat (Alin, Bidrag till svenska rådets historia
under medeltiden, s. 20), att de svenska biskoparna redan före 1300-talets slut
i praxis självskrivet tillhörde rikets råd. — Huruvida ärkebiskopen såsom
Lundquist (Lundquist, De svenska domkapitlen under medeltiden, s. 178)
påstår, »ända från rådsinstitutionens uppkomst var självskriven ledamot
därav», måste däremot lämnas oavgjort. Första gången titeln »consiliarius»,
rådsherre, förekommer är i en urkund, som av K. G. Westman (K. G.
Westman, Svenska rådets historia till 1306, s. 9 f) med största sannolikhet daterats
till sommaren 1225. Bland subskribenterna befinner sig »Olauus dej gracia
Vp-salensis archiepiscopus». Men av allt att döma uppträder han här »enligt
medeltida rättsåskådning för att å den andliga partens vägnar såsom kyrkans
målsman stadfästa det rättsliga avtalet» (Westman, a. a., s. 12). I vilket fall som
helst återfinnes Olof ej bland de consilarii, till vilka ärendet ifråga hade
hänskjutits. Dessa äro samtliga konungens fränder och deras ställning som
»con-siliarii» tycks i främsta rummet vila på denna släktskap. En möjlighet till att
ärkebiskop Olof verkligen tillhörde rådet yppar sig visserligen därigenom att
en urkund »datum autem Gorsung» den 31 juli 1324 kallar honom »cognatus
noster», men något med säkerhet kan ej därav slutas. — Rådet av år 1225
liksom det av år 1284 (skänningestadgan) är enligt K. G. Westman närmast en
förmyndarstyrelse grundad direkt på landskapslagarnas rättsstadganden och
alltså av inhemskt ursprung. Mot Westmans utredning har emellertid S.
Tunberg (Tunberg, Till den svenska ständerstatens äldsta historia, HT, 1917)
riktat en rad mycket betydelsefulla invändningar, som delvis ställa problemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
