Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
för kungamakten att på något sätt äga inflytande på biskopsvalen.
Detta var så mycket nödvändigare som urkunderna otvetydigt ge
vid handen, att prelaterna vid rådets förhandlingar spelat en
synnerligen framskjuten roll. »Med sin vana vid representativa former
och kollegialt styrelsesätt ha de bildat en fast stomme för rådets
författningsutveckling.»1
När den gamla nationella storbondeklassen förvandlades till
en stormansklass av mera internationell läggning, upptäckte den
snart intressegemenskapen med det andliga ståndet av den
allmänneliga kyrkan. Men å andra sidan saknades ej heller motsatser,
och för varje nationellt sinnad stod det klart, att kyrkojordens raska
tillväxt från nationalekonomisk synpunkt var högst beklaglig.
Denna motsats ledde dock aldrig till sådana konsekvenser som t. ex.
i Norge ej långt efter rådets bildande därstädes.2 De svenska
prelaterna behöllo sin plats i riksrådet, där de gentemot de världsliga
rådsherrarna framträdde som en avskild grupp »förenade genom
sin hierarkiska ställning till en enhet».1 Mot det hotande
stormanna-väldet förbundo sig understundom regenterna med denna andliga
rådsherregrupp. -— Inom prelaternas krets intog givetvis
ärkebiskopen en ledande ställning. Att så även var förhållandet politiskt
sett bestyrka urkunderna. Under hela denna tid var ärkebiskopen,
enligt lag, den ende personligen självskrivne ledamoten av det
svenska riksrådet (i praxis tillhörde dock alla de svenska biskoparna
detta), och av denna orsak ansågs han t. o. m. i rang stå över de senare
riksföreståndarna. Ärkebiskopens rent statsrättsliga befogenhet bör
i ny belysning, bl. a. har han påpekat det utländska inflytandet och de svenska
prelaternas sannolika roll som nyhetsförmedlare. Av stor vikt i detta
sammanhang är Tunbergs (eg. G. Carlssons) tolkning av det omdebatterade
brevfragmentet från omkr. 1282. Om någon världslig »consiliarius» fölle ifrån skulle en
ny utses genom kooptation, men om en av biskoparna eller kanslern rycktes
bort, stadgas det: »loco sui consiliarium sui officii habere volumus successorum»
(skola vi i hans ställe såsom consiliarius utse efterträdaren i hans ämbete).
De andliga rådsmedlemmarna äro alltså på ett fastare sätt än de världsliga
inorganiserade i det nybildade rådet, åtminstone av brevfragmentet att döma.
Även av skänningestadgans formulering tycks framgå att biskoparna räknades
till rikets råd och ordalydelsen vid förordnandet av testamentsexekutörerna
av år 1285 behöver ej motsäga detta.
1 K. G. Westman, a. a., s. 118.
2 Y. Nielsen, Det norske rigsraad, s. 44 f, s. 51 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
