Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 17
dock ej överskattas.1 Det nämnes som ett undantag, att ärkebiskop
Johannes Jerechini av kung Erik mottagit en förläning.2 Men
uppsalaärkebiskopens makt var i alla fall så betydande att regenterna
ägnade ärkebiskopsvalen sin stora uppmärksamhet. Under 1432
års stora valstrid gjordes också från kungligt håll gällande, att de
svenska ärkebiskopsvalen aldrig företagits »sine consensu regis».3
I Norden gestaltade sig det kyrkopolitiska läget ungefär likartat
som i de övriga västerländska staterna. Även här kom den
avignonska påvepolitiken att stärka konungarnas inflytande på
biskopsvalen. Tack vare goda politiska förbindelser med kurian lyckades
nu regenterna ofta få sina kandidater till de olika biskopsstolarna
utnämnda genom påvlig provision. När K. B. Westman i detta
sammanhang yttrar, att »det unionella enväldets inblandning i de
svenska biskopstillsättningarna var en främmande nyhet»4, så är
det en påtaglig överdrift. Redan Magnus Eriksson har med
konsekvens och stor framgång nyttjat de kyrkliga utnämningarna i sin
politiks tjänst och de tider, då han var direkt representerad vid
kurian, har nog hans önskningar bestämt påvens flesta utnäm-
1 Under den stora valstriden av år 1432 överdrevs från kungligt håll
konsekvent den svenska ärkebiskopens statsrättsliga befogenheter på det högsta —•
naturligt nog för att i högsta möjliga mån inför påven rättfärdiggöra det
rättsvidriga ingripandet i domkapitlets val. Så skriva Danmarks biskopar i ett brev
till Eugenius IV följande: »Preterea quicunque pro tempore archiepiscopus
fuerat Vpsalensis, ille semper pro möre et consuetudine primus post regem in
regno residere consueuit, et, eo saltem existente in regis gracia, tanquam rector
et gubernator regni, rege absente, et summus regni consiliarius fuerat habitus
et reputatus, quemadmodum et nouissimus defunctus archiepiscopus et sui
predecessores habiti sunt et reputati». (2°/» 1432.)
2 Se protokollen från vittnesförhören i Uppsala i okt. 1432. Storleken av
Johannes förläningar kan ej med bestämdhet uppgivas, men åtminstone
hörde Roden dit (SD nr 2439), Stockholm — »Castrum regale sibi commissum»
(SD nr 2661) — sannolikt även Stäkets län.
3 Erik i brev till Eugenius IV av d. 8/io 1432 (Akter, s. 30 ff.). I samma
riktning uttala sig den lundensiske ärkebiskopen Peder Lykke i brev till Eugenius
av d. 16/io 1432 (Akter, s. 33 ff.) och biskoparna i provinsen Dacia i det nyss
citerade brevet av d. 20/s, där det vidare heter: »Nec putauimus aliquem unquam
per aliquod capitulum in episcopum electum a sacrosancta apostolica sede
prouisum siue confirmatum fuisse et presertim ac multominus ad ecclesiam
Vpsalensem, nisi de voluntate et consensu regis pro tempore existentis».
4 K. B. Westman, Reformationens genombrottsår, s. 54, not 5.
2—32739- Kyrkohist. Årsskrift 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
