Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO NILS SÖDERLIND
ningar.1 Mindre lyckosam härutinnan var Magnus efterträdare,
Albrekt av Mecklenburg. Hans kyrkopolitik saknar kraft och
följdriktighet, icke sällan urartar den till ren småaktighet (striden om
rätten att tillsätta föreståndare för enköpingshospitalet).2 Hans
dåliga representation vid kurian — ett olyckligt arv från den
mecklenburgska furstepolitiken3 — gjorde ock, att biskopsutnämningarna
upprepade gånger gingo honom emot. Ganska typiskt är att
Hen-ricus Karoli, som av uppsalakapitlet den 27 mars 13834 mot Albrekts
vilja valdes till Svea rikes ärkebiskop, redan den 10 juni samma år
av påven genom provision insättes i sitt ämbete. Rättvisligen kan
dock icke förnekas att icke också Albrekt skördade åtskillig
framgång i det kyrkopolitiska intrigspelet5, och hans planer att med
kyrkans hjälp stärka och utvidga sitt välde i östra Finland förråda
något av statsmannens egenskaper.
Albrekts framgångar te sig emellertid små i jämförelse med dem,
som drottning Margareta och kung Erik kunde inregistrera.
Margareta är väl den mest konsekvente och den på samma gång mest
framgångsrike av de nordiska regenterna i strävandet att genom
omtanke om kyrkan söka vinna prästerskapet och att — tack vare
goda relationer till kurian — söka få de olika biskopsstolarna besatta
med mot monarken vänskapligt sinnade innehavare.6 —• Ovanligt
1 De kyrkliga förmåner, som Magnus år 1347 av påven lyckades utverka,
voro efter nordiska förhållanden mycket betydande. Välbekant är att Petrus
Thyrgilli, som redan förut hade Magnus att tacka för Linköpings biskopsstol
(1342), genom kunglig nåd och påvlig provision mot uppsalakapitlets val år
1351 utnämndes till ärkebiskop i Uppsala (Brilioth, Den påvliga beskattningen
af Sverige, s. 220 ff.). Att Petrus efterträdare på linköpingsstolen domprosten
Nicolaus Marci ävenledes hade konungen att tacka för sin utnämning torde
vara säkert (jfr Benzelius, Monimenta, s. 123; Rhyzelius, Episcoposcopia,
s. 110), ehuru Fryxell (K. A. Fryxell, Om svenska biskopsval under
medeltiden), i överensstämmelse med sin ganska felaktiga uppfattning av de svenska
medeltida biskopsvalen starkt betyivlar dessa sista uppgifter (a. a., s. 85).
2 Se Brilioth, Svensk kyrka kungadöme och påvemakt 1363—1414, s.
91 ff.
3 Brilioth, a. a., s. 32 ff.
1 Vittnesmål av Henriks kaplan Karl (Akter, s. 38).
5 Den största framgången var utan tvivel provisionen av Rudolf av
Mecklenburg till biskop i Skara i mars 1387.
e Det tidigare citerade brevet från de danska biskoparna till Eugenius IV
(av d. 2% 1432) är, liksom de danska biskoparnas hållning under hela krisens
förlopp, ett gott exempel på den beroende och osjälvständiga ställning, de danska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
