Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop - Det kyrkopolitiska läget likartat i Sverige som i västerlandet i övrigt, senmedeltida svensk kungapolitik och kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 19
tidigt skönja vi från Margaretas sida en strävan att draga Sverige
under sitt inflytande. Som redan Erslev påpekat1, måste
utnämningen av dansken Peter Lodehat till biskop i Växsjö (1382)
betraktas som ett försök av Margareta att vinna fotfäste i Sverige, och
Brilioths förmodan, att vi i skarakaniken Beno Henrici Korps
upphöjande på Västerås’ biskopsstol (slutet av 1383 eller början av
1384) åter ha att se ett utslag av Margaretas strävan att använda,
biskopstillsättningarna i sin politiks tjänst förefaller rätt trolig, även
om de bevarade urkunderna ej direkt bestyrka detta antagande.2
Margaretas svenska kyrkopolitik är numera efter Brilioths
grundliga undersökningar rätt väl känd — även i sina detaljer så långt
källmaterialet det medgiver. Det var en slösande frikostighet, som
nu kom kyrkan till del. Men man kan icke frigöra sig från det
intrycket, att Margaretas kyrkliga välgörenhet — åtminstone vad
Sverige beträffar — snarast är politiskt motiverad och att hennes
intresse för kyrkan lätt får karaktären av härsklysten inblandning.
Inom vissa klerikala kretsar i Sverige uppfattade man åtminstone
saken så. Och då därtill kom, att den frälsegodsreduktion, som
beslöts av herredagen i Nyköping den 20 sept. 1396, i hög grad
drabbade kyrkans nyförvärvade frälsegods och, även om reduktionen ej
allostädes genomfördes med eftertryck, i och för sig själv var kyrkan
misshaglig, så var det helt naturligt, att de tendenser till national
-kyrklig partibildning, som mer eller mindre tydligt genomgår den
svenska medeltidskyrkans historia, skulle åtskilligt stärkas. —
Gentemot biskopsstolarna fortsätter Margareta framgångsrikt den
traditionella politiken. Alla de nyutnämnda biskoparna voro i högre
eller lägre grad hennes handgångna män. Icke alltid hade det varit
kapitlens kandidater, som lyckats vinna den påvliga provisionen.
Mot domkapitlens vilja tillsattes under denna tidsperiod biskopar
bl. a. i Strängnäs (1408), Västerås (1403, 1414, 1421) och Uppsala
(1408). Och när den år 1408 utnämnde uppsalaärkebiskopen, dansken
Johannes Jerechini, på grund av sitt skamliga leverne avsatts från
prelaterna — på grund av Margaretas och Eriks av Valdemar Atterdag
grundlagda kyrkopolitik — kommit att inta gentemot regenten.
1 Erslev, Dronning Margrethe og Kalmarunionens Grundlaeggelse, s. 141.
2 Brilioth, a. a., s. 139 ff. — Att regenterna städse ägnade västeråsstolen
sitt synnerliga intresse kan bero på att västeråsbiskoparna på samma gång
brukade tjänstgöra som påvens kollektorer. (Så K. B. Westman, Reformationens
genombrottsår, s. 52).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
