Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. I. Påvedöme och statsmakt i sitt förhållande till domkapitels rätt att välja biskop - Kyrklig opposition i Sverige mot påvedöme och statsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
sitt ämbete och nv ärkebiskop år 1421 skulle väljas förelade
uppsalakapitlet mot den kanoniska rättens bestämmelser kung Erik tre
kandidater, av vilka han fick välja den honom syntes lämpligast.
Det behöver knappast påpekas, att capitulares sågo till att åtminstone
en ägde kungens förtroende. Det lönade sig icke stort att spjärna
emot den kungliga absolutismen. Det ansågs nu t. o. m. så
självklart, att kurian skulle gå kungamaktens ärenden, att kung Erik
redan i en urkund av den 27 sept. 1408 kallar sin kandidat till
Strängnäs biskopsstol »biscop to Strengenes» -— alltså långt innan ännu
denne av påven därtill konfirmerats.
Rent kyrkopolitiskt sett medför Eriks övertagande av
regeringsmakten ej något egentligt nytt. I likhet med Margareta
försummade han ej att göra sig till tolk för Vadstenas och birgittinernas
intressen för att försäkra sig om deras tillgivenhet. Åtskilligt
kommer Brilioth1 att förmoda, att man i Sverige ansåg sig kunna räkna
med ett mildare regemente under Erik än under Margareta och att
den unge kungen under drottningens regeringstid funnit det lämpligt
att »spela den icke ovanliga tronföljarrollen av liberal frondör».2 —
Hur nu än därmed må förhålla sig — hans första regeringshandlingar
innebära i vilket fall som helst intet nytt utöver Margaretas
kyrkopolitiska program.3 Och hade det svenska klerus med stora
förväntningar emotsett Eriks allenavälde, skulle han grundligt komma deras
förhoppningar på skam. Hans envisa fasthållande vid Margaretas
statskyrkliga kyrkopolitik lämnade ingen plats övrig för de mera
nationella kyrkosträvandena, och utvecklingen, förebådad av 1408
års händelser, går över västeråsutnämningen 1414 och uppsalavalet
av år 1421 hän mot den stora uppsalastriden av år 1432.
De kungliga ingreppen i den svenska kyrkostyrelsen framkallade
missnöje och opposition — i främsta rummet bland kanikerna och
domkapitlen närstående kretsar. Härden för denna klerikala
opposition av mer eller mindre national-kyrklig läggning var under det
1 Brilioth, a. a. passim. 2 Brilioth, a. a., s. 313.
3 Den nya ordning för räfstetingen, som framförallt på grund av klerikalt
missnöje — Arbogakonciliet 1412 — genomfördes på rådsmötet 1413 innebär
ingen nyorientering i egentlig mening, utan är närmast att jämföra med de
lindringar, Margareta av politiska skäl understundom fann för gott att
vidtaga. Att räfsten snart alldeles avstannade berodde väl snarast därpå, att
domarna började gå statsmakten emot. (Jfr dock K. B. Westman,
Reformationens genombrottsår, s. 53).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
