Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. II. Ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432 och tvistens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
Uppsalakapitlets val var i och för sig självt fullt lagligt och i
överensstämmelse med den kanoniska rättens stadgar. Men just
därigenom innebar det något av en protest mot konungens
inblandning i de sista årtiondenas biskopsutnämningar och var en direkt
utmaning mot honom själv.1 Uppsalakanikerna visste nog detta
mycket väl. Uppenbarligen fruktade man ock den kungliga vreden,
ty i det servila brev, vari domkapitlet underrättar konungen om
ärkebiskop Johannes Haquini död och om Olaus Laurentii val, säga de
sig gjort detta Ȋpther thet att wij optha of honom (d. v. s. Johannes
Haquini) hört haffwom, att idher nådh hafdhe honom lofwath, thå
han sine biskops messo sangh när idre nådh, att när han afskilldis,
tha wildhin j inthe hijndra hans willja i kirkione försijelse, och nu
lijtet för ähn han afleedh, tha sagde han det samma och befalte oss
kijrkionne försee ok wälja then, som oss tykte kirkionne nyttoger
wara».2 Enträget bad man konungen »för gudz skull, sancte Erichz
och kirkione bestand» det låta bero vid deras val. Konungen hade
ju ock tidigare lärt känna kapitlets »electus».3
Redan samma dag, valet ägt rum4, avreste Olaus skyndsamt
via Finland och Livland till »Pauans gård» för att söka vinna påvlig
bekräftelse på sin utnämning, i det man för konungen föregav att
hans brådska förestavades av hans fruktan att »sion skulle faarlösth
warda».5 Fullt så bråttomt hade man ej, när det gällde att
underrätta konung Erik om vad som timat i Uppsala. Kapitlets budbärare
ha icke avrest från Uppsala före d. 16 febr.6; först d. 2 mars kommo
de fram till Köpenhamn.’
1 Erslevs anmärkning (Erslev, Erik av Pommern, s. 316) att valet var
»ganske i Strid med Forholdene, som havde vaeret det sidste Hunredaar»,
gäller — som K. B. Westman påpekar — nog mera Danmark än Sverige. Jfr
s. 13 ff.
2 Uppsalakapitlets brev till Erik av d. 16/2 1432.
3 Vid Johannes Jerechinis avsättning (Djurklou i Hist. tidskr. 1894,
s. 218 ff.)
’ Ericus Olai, SRS, II: 1, s. 146.
5 Uppsala domkapitel till Erik d. 16/a (Akter, s. 4).
6 Brevet, de medförde, dat. d. 16/2 (Akter, s. 3 f.).
7 Vittnesförhör med medlemmar av Uppsala domkapitel d. 18/io 1432.
Kapitlets sändebud till Erik voro dess dekanus Nicolaus Richardi. Den senare
hade i kung Eriks tjänst ådragit sig kyrkans misshag (Celse, Bullarium, s.
178) och var väl rätt väl anskriven hos sin konung. Eriks förmenta vänskap
har kanske bidragit till att han blev en av sändebuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
