Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. II. Ärkebiskopsvalet i Uppsala 1432 och tvistens uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
sistorio coram nobis». Nu förklarar påven väl enligt sitt tidigare
beslut valet vara olagligt, men, »för att icke stiftet skulle utsättas
för de besvärligheter, som följde med en lång vakanstid» utnämner
han, efter överläggning med kardinalerna, genom påvlig
maktfullkomlighet till Sveriges och Uppsala ärkebiskop domprosten därstädes
Olaus, vilken, enligt vad det från trovärdigt håll inberättats, var i
besittning av de mest utmärkta egenskaper1 och vilken
uppsalakapitlet betygat sitt förtroende genom att enhälligt kora till sin electus.
Gången är alltså den under senmedeltiden vanliga. Påven
upphäver valet men utnämner själv genom provision den valde. — I
särskilda följebrev2 underrättar Eugenius Uppsala domkapitel,
Uppsala domkyrkas underlydande, suffraganbiskoparna i Uppsala
kyrkoprovins, kung Erik och invånarna i Uppsala stad och stift, att han
till uppsalastolens nye innehavare providerat magister Olaus och
uppmanar dem att i honom se sin nye ärkebiskop och att visa honom
den lydnad och vördnad, honom ägnar och anstår.3 Kung Erik
fick sig dessutom till livs några patetiska rader om den gudomliga
nåd och mänskliga berömmelse, som kom sådana furstar till del,
som giva prelaterna nödigt skydd och vederbörlig heder.
Ärkebiskop Olaus kände sig uppenbarligen ej trygg ens efter
det att han av påven providerats. Det var inte första gången han
var i Rom, och han visste nog alltför mycket om kurian och det
intrigspel, som där rådde, för att känna sig säker. Att konungen ens
efter Olaus utnämning skulle falla till föga var ej heller troligt. Erik
hade helt visst handlat i största välmening, när han till ärkebiskop
föreslog biskop Thomas i Strängnäs, och uppsalakapitlets hållning
har utan tvivel sårat honom djupt. För övrigt var det fullkomligt
naturligt, att konungen icke stillasittande kunde åse, hur kanikerna
sökte beröva honom allt inflytande vid tillsättandet av den
förnämste av alla de svenska prelaterna, ett prejudikat, som för honom
lätt kunde få de farligaste konsekvenser. — Alltnog. Den 29 aug.
1 »de litterarum scientia, vite mundicia, honeste morum, spiritualium
prouidencia et temporalium circumspectione aliisque multiplicium virtutum
donis».
2 Akter, s. 19 ff.
3 Enligt anteckning i Reg. Lat. Eug. IV. An. 2 lib. 24 fol. 6 v. efter
huvudbrevet har det ursprungligen funnits sex sådana sändebrev. Det saknade
var adresserat till »clero ciuitatis et diocesis Vpsalensis». Samtliga breven äro
daterade d. 7 maj 1432 (Akter, s. 18).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
