Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. III. Valstriden inför påven - Danmarks biskopar mobiliseras till konungens stöd, biskoparnas uttalanden om skick och sed vid svenska biskopars väljande, orsakerna till konungens stora inflytande på ärkebiskopsvalen i Sverige: den svenska ärkebiskopens stora statsrättsliga befogenheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
TREDJE KAPITLET.
Valstriden inför påven.
Skulle härskaren över Nordens trenne riken dra det kortaste
strået i striden med ett tjogtal uppsalakaniker? •— Efter den
påv-liga provisionen var situationen onekligen kritisk, och Albrekt av
Mecklenburg hade i en liknande situation givit spelet förlorat. Men
Erik av Pommern var ej hågad till en sådan självuppgivelse, och
kanske var det icke endast tjurigheten utan också
självbevarelsedriften, som kom honom att utveckla den osedvanliga energien. —
Danmarks biskopar mobiliseras omedelbart till kungamaktens stöd.
De danska biskoparnas brev till Eugenius IV av d. 20 sept. 1432
och ärkebiskop Peder Lykkes i Lund av d. 16 okt. giva, jämte
konungens egen epistel av d. 8 okt., ett gott uttryck för vad som från
kungligt håll tänktes och tycktes. De danska biskoparna göra här
gällande, att de svenska regenterna, emedan Sveriges kyrkor, i
främsta rummet då uppsalakyrkan, till stor del hade dem att tacka
för sin uppkomst och existens, vid biskopsvakans hade att nominera
lämpliga kandidater. Då ett kapitel skulle välja biskop rådde den
seden1 i landet, att kanikerna plägade »vocare et interpellare regem»,
och gav icke denne sitt bifall till deras val, var detta icke giltigt.
Detta var gammal svensk sed. »Vi hålla före, att aldrig någonsin
någon, som av ett kapitel allena valts till biskop, av den heliga
stolen providerats och konfirmerats, i all synnerhet och så mycket
mindre då till uppsalastiftet, utan den regerande konungens vilja
och samtycke». Sedan länge tillbaka hade också ett synnerligen gott
förhållande varit rådande mellan den helige fadern och de nordiska
ländernas regenter, och icke förr än han gjort sig underkunnig om
konungens vilja, brukade påven företaga sina provisioner. Härtill
kom att den svenske ärkebiskopen av ålder hade de största
statsrättsliga befogenheter. Han var efter konungen den främste i riket och
förestod i konungs frånvaro landet såsom dess »rector et gubernator»
och hade dessutom — som den nyss avlidne Johannes Haquini
—-alltid varit »summus regnj consiliarius».2 Nu hade emellertid magister
1 »cuius inicij seu contrarij memoria hominum non existit».
2 »Preterea quicunque pro tempore archiepiscopus fuerat Vpsalensis,
ille semper pro möre et consuetudine primus post regem in regno residere co-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
