Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. III. Valstriden inför påven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 39
Olaus, enligt vad de erfarit, konungen ovetande, ja till och med mot
dennes vilja och mot rikets sed och rätt genom svek och list lyckats
förvärva sig påvens provision till Uppsala ärkebiskopsstol. Denne
Olaus hade nämligen, sedan han jämte några av sina medkapitulares
vid uppsalastolens ledigblivande stämplat mot konungen (conspirans
in regis prejudicium) och låtit sig väljas till ärkebiskop, vid den
romerska kurian falskeligen kallat sig kunglig kaplan och låtit påve
och kardinaler förstå, att han hade konungens samtycke. Men nu
hände det sig ej bättre än att han varken var »capellanus», »familiaris»
eller »consiliarius» eller hade erhållit konungens samtycke. Han hade
alltså konfirmerats »contra legalem consuetudinem, ecclesiarum
fun-dacionem, regnorum statuta». Konungen däremot hade handlat
efter vad lag och rätt bjudit, när han hos påven anhållit om biskop
Arnolds translation till Uppsala. De ville därför, sedan påven så
underrättats om de olagligheter, som begåtts, att lag och rätt skulle
ha sin gilla gång och att icke konungen och rikena skulle kränkas i
sina »lagar, författningar, rättigheter och åldriga sedvänjor». Så
långt Danmarks biskopar. —- I samma riktning gå kung Eriks och
lundaärkebiskopens uttalanden. Kungen betonar ytterligare de faror,
som kunde uppstå, om biskopsvalen företogos, utan att regenten
därom först åtspordes. Både påvar och konungar hade tidigare
insett detta. Det var honom därför omöjligt att under
förhandenvarande omständigheter godkänna magister Olaus val. Han hade i
ärendet rådgjort med rådsherrrarna i sina tre riken, och dessa hade
med honom varit fullständigt ense i fråga om biskop Arnolds
förflyttning till Uppsala. Dessa hade också tillsammans med honom
skrivit till Lunds ärkebiskop, vilken på samma gång var Sveriges
primas1, och till biskoparna av Roskilde och Färöarna och redogjort
för dem vad som var sed och bruk vid biskopstillsättningarna i de
nordiska länderna — särskilt då vad Uppsala beträffar. Så fort
nueuit, et, eo saltem existente in regis gracia, tanquam rector et gubernator
regnj, rege absente et summus regnj consiliarius fuerat habius et reputatus,
quemadmodum et nouissimus defunctus archiepiscopus et suj predecessores
habiti sunt et reputati».
1 Lundaärkebiskopen var Sveriges primas enligt DS nr 49, omnämnes här
för att förstärka intrycket av konungens aktion. Vid denna tid erkändes
knappast primatet av de svenska prelaterna (jfr SD nr 2165) men ägde officiellt
bestånd hela medeltiden igenom. Den förste sv. ärkebiskop, som kallar sig
»primas Svecie» är Jöns Bengtsson (1457).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
