Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. III. Valstriden inför påven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 41
var för betydande för att valet skulle få undandragas det kungliga
inflytandet. Även i andra avseenden äro breven av intresse. Det är
icke måttliga rättigheter och åldriga sedvänjor, man pretenterar på
att påven skall respektera. För en Innocentius III skulle brevens
innehåll te sig som något alldeles oerhört, men på den senmedeltide
Eugenius IV gjorde de utan tvivel det största intryck. Knappt
någonsin under hela tvisten var Olaus’ ställning så verkligt brydsam som
vid denna tid. Ericus Olai uppgift, att nästan hela kardinalkollegiet
— kardinal Arduinus de Novara dock undantagen — sympatiserade
med Olaus’ motståndare, förefaller fullt trovärdig. Att — som Ericus
Olai uppgiver — det varit på tal att förflytta Olaus till ett annat
biskopsdöme är visst. Av en vidimationsskrivelse för Olaus’ räkning,
dat. Rom d. 5/3 1433 framgår att ifrågavarande stift var Hamars i
Norge.1
Det är betecknande för situationen, att de danska biskoparna
så villigt gingo sin konungs ärenden. De senare årtiondenas
beräknande danska kyrkopolitik hade icke varit utan frukt. Lika mycket
som de danska biskoparnas ställningstagande stärkte Eriks sak vid
den romerska kurian, lika mycket måste de svenske stormännens
ställningstagande stärka — eller försvaga — hans sak bland det
svenska folket.2 Hur mycken sanning, som ligger bakom Eriks
påstående, att han rådgjort med rådsherrarna i sina tre riken och
att de med honom voro ense i detta ärende, kan för närvarande ej
med bestämdhet avgöras. Att han åtminstone rådgjort med sitt
danska råd är möjligt. De svenska stormännen synes icke ha stått
eniga i denna sak. Under det att några mycket tidigt öppet ta parti
för Olaus (vittnesförhör, som å Olaus’ vägnar d. 18 okt. 1432 i Uppsala
anställts med några riksråd och ädlingar3 angående biskopsvalens
frihet m. m.), gå andra tydligen kung Eriks ärenden. De svenska
1 Akter, s. 61 f. — Vidimationen innehåller så till vida en oriktighet,
att intet av de där vidimerade breven talar om en sådan förflyttning. Frågan
måste, som Lindblom förmodar, ha framställts vid sidan av dessa. Lindblom
tänker väl då snarast genom Arnolds prokuratorer i Rom. Det kan dock även
ha skett genom konungens tidigare brev, som omtalas av Erik själv d.8/io
och ärkebiskop Peder d. 16/io 1432. — Hela planen med förflyttningen erbjuder
en god parallell till 1408 års händelser.
2 De svenska biskoparna togo genomgående Olaus’ parti.
3 Dessa voro de båda riddarna Gotskalk Bengtsson och Nils Erengislason
och riksrådet Nils Jönsson, samtliga rådsherrar, samt väpnaren Bengt Jönsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
