Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. III. Valstriden inför påven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 45
Av dessa frågor, som delvis likna dem, man tidigare förelagt
till de åldriga klerkernas besvarande, är särskilt den sjätte värd att
observeras, då den tydligt och klart ådagalägger, att man inom
klerikala kretsar i konungens beteende såg ett brott mot rikets
lagar och unionsmonarkens tidigare löften och att han, statsrättsligt
sett, därför förverkat sin krona. Denna tanke är dock icke — som
Hildebrand tycks hålla före1 — för uppsalakanikernas del något nu
speciellt nytt. Man kan skönja den långt tidigare både i deras
skrivelser och i deras handlingar.2 — Även kanikernas svar innehålla
åtskilligt av intresse. Som svar på den första punkten uppgiva de,
att valen, så långt de voro underrättade, alltid varit fria;3 dock
hade de, »enär konungen vid Johannes Jerechinis avsättning gjort
mycket stora, ja, nästan omätliga utgifter», till Johannes efterträdare
valt birgittinermunken Johannes Haquini, »vilken de visste hade
konungens bevågenhet».4 De säga sig vidare aldrig ha hört eller
vetat, att konungarna efter valen kallats att giva sitt samtycke
till desamma, men väl att de företagna valen inberättats till
regenterna och att deras instämmande begärts. Att den, som korades till
ärkebiskop måste vara riksråd hade de aldrig hört talas om, men
väl visste de, att ärkebiskopen enligt landslagen tillhörde rikets råd.
De hade aldrig hört, att ärkebiskop Henrik före sin ärkebiskopstid
varit en konungens rådsherre. Vad den fjärde punkten beträffar
sade sig ärkediakonen Petrus minnas fyra nu avlidna
uppsalaärkebiskopar. Ingen av dem hade i konungens frånvaro styrt riket. Ett
visst undantag hade ärkebiskop Johannes Jerechini bildat, då han
1 E. Hildebrand, Sveriges historia, II, 2 uppl., s. 375.
2 Se ovan, s. 33 f.
3 Biskop Navne av Västerås hade dock bildat ett undantag.
4 När Erslev, Erik af Pommern, s. 313 f., på tal om vittnesbörden om att
biskopsvalen av ålder varit fria, yttrar, att dessa icke voro med sanningen
överensstämmande, »hvad netop Valget forud for Olufs godtgør», så har han
— som K. B. Westman, a. a., s. 55 not 3 påpekar — tydligen förbisett denna
kapitlets lilla anmärkning. Dock ha uppsalakanikerna, som helt visst i
Johannes Haquini val sett en eftergift mot konungen, uppenbarligen ej fattat det som
ett intrång i sin valrätt. I brevet till kardinalkollegiet av d. 3 sept. 1433 talar
väl kapitlet om konungens inblandning vid Johannes Jerechini utnämning,
men någon sådan nämnes ej vid Johannes Haquini val (Akter, s. 90). Det är
ock ej uppsalatraditionen, som åt oss bevarat kännedomen om detta i sitt
slag enastående biskopsval, utan vadstenabrödernas diarium (SRS, II: 1, s.
145)-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
