Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. III. Valstriden inför påven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 51
snarlikt det, som de danska biskoparna tidigare avgivit, har
uppenbarligen efter fredskonferensens slut i detta syfte inlett förhandlingar
med de tillstädesvarande biskoparna. Resultatet av förhandlingarna
föreligger i den gemensamma biskopsskrivelsen till påven dat.
Köpenhamn d. 9 juli 1433.1 — Efter att inledningsvis ha framhållit hurusom
deras konung upprepade gånger uppmanat dem »nomine et ex parte
tocius deri militarium ceterorumque trium suorum regnorum
inco-larum» giva påven ett sannfärdigt vittnesbörd och sanna
upplysningar om några punkter, han förelagt dem, övergå de så att besvara
dessa. Problemställningen är ungefär densamma, som tidigare mött
oss i de danska biskoparnas skrivelser och svaren gå ock ut på
detsamma. De intyga, att biskopar och ärkebiskopar brukade i de tre
nordiska länderna väljas »i enlighet med kungens råd och kungliga
vilja» och att sedan fordomtima den seden varit rådande vid
biskopsvakanserna, att konungarna »antingen frågades till råds vid valen
eller åtminstone uppvaktas med en ödmjuk anhållan om ett
godkännande av det företagna valet». Men då magister Olaus valts
utan konungen det ringaste åtsports och sedan hemligen lyckats
erhålla sin konfirmation vid kurian, var det naturligtvis konungen
omöjligt att låta Olaus kvarstå i ett ämbete, som han på detta sätt
förvärvat, icke blott på grund av den »obotliga förvirring», som
därav kunde uppstå, utan även därför att ärkebiskoparna och
biskoparna i hans riken voro statens förnämsta rådsherrar och konungen
och hans rådsherrar dem syntes bäst förstå, vilken som lämpligast
borde upptagas i rådet. — Så långt nu den gamla välkända
polemiken mot uppsalakapitlets val.’2 Men därjämte — och det är väl nu
åtminstone från konungens sida huvudanklagelsen mot Olaus och
måhända det som mest bidragit till att han eftersträvat ett
gemensamt uttalande av Nordens biskopar — hade det från Rom
inberättats, att Olaus i mångas närvaro (audientibus pluribus discretis)
vid kurian yttrat, att Erik »icke var sann konung, född till riket».3
1 Akter, s. 75 ff. — Brevutställarna voro ärkebiskop Peder av Lund och
biskoparna Johannes av Roskilde, Thomas av Strängnäs, Nils av Växsjö,
Sigge av Skara och Johannes av Oslo. Thomas och Nils hade jämte Sigge av
Skara (troligen) beseglat den ovan s. 46 not 4 omtalade dubblettskrivelsen av
d. 22 mars 1433.
2 Jfr ovan s. 29 och 38 ff.
3 Olaus erkände visserligen aldrig, att han gjort sig skyldig till ett sådant
uttalande — han försökte ju rent av hos påven utverka dementi härpå (jfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
