Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. III. Valstriden inför påven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
NILS SÖDERLIND
Orden voro — som Erslev anmärker — tvetydiga och de »ramte
Erik paa hans ømmeste Sted».1 Konungen fick nu de närvarande
biskoparna att intyga, att han härstammade från den gamla
kungaätten, att han kommit till makten genom enigt val av dem, som hade
rätt därtill och att det inte fanns någon enda, som hade större rätt
än han till Nordens riken.2 Att konungen genom val kommit i
besittning av Sveriges krona kunde man alltså ej resonera bort. —
Notisen om ärkebiskop Olaus yttrande vid kurian är intressant, då
den visar hur Olaus och hans vänner3 allt mer och mer kommit att
inta en ställning, som ursprungligen varit dem fullkomligt
främmande. När uppsalakapitlet i febr. 1432 företagit sitt val av
Johannes Haquini efterträdare hade det ingalunda velat en brytning med
sin konung, men dennes lika mycket som kapitlets egen hållning
hade snart gjort konflikten akut och drivit Olaus och hans kapitel
in på en politik, som var dem i grunden främmande och som — man
torde väl vara nödsakad att erkänna det — kom kanikerna att bli
indirekt medansvariga i Engelbrektfejdens utbrott.
Icke fullt en månad efter biskopskonferensen i Köpenhamn
samlades åter de svenska biskoparna i Vadstena (i början av aug.).
Den 4 aug. återkalla där biskoparna Sigge, Thomas och Nicolaus
sina uttalanden i Köpenhamn, emedan de, enligt vad de uppgiva,
blivit dem avtvungna (vi et metu ducti).4 Två dagar senare skrevo
Lindblom, Akter, s. 107); men det är väl fullkomligt uteslutet, att det hela
gripits ur luften, då det långt ifrån att vara ett verksamt vapen mot Olaus,
snarast innebar en utomordentlig fara för Erik.
1 Erslev, a. a., s. 314.
2 »Nos denique, deo teste, jn bona fide et nuda veritate sanctitati vestre
jnnotescimus, quod idem dominus noster rex, de regali horum trium regnorum
progenie oriundus, jure natiuo et hereditario per communem et concordem
omnium et singulorum illorum, quorum intereat, electionem dictorum trium
regnorum regnum pacifice est adeptus, nec aliquis superest hominum viuus,
qui ad hec tria regna jus regnandi habeat preter ipsum.»
3 Jfr ovan s. 45 ff.
4 Protesten är sigillerad med de tre biskoparnas sigill. — Några uttryck
i protestskrivelsen av d. 4/s och brevet "av d. */.s — »specialiter euocati» —
»constituti namque coram serenitate regia ad suam vocacionem . . . publice in
presencia tocius congregati trium regnorum consilij» — är väl det som kommer
Hildebrand, a. a., s. 375 att antaga, att de tre svenska biskoparna »voro hos
Erik i Köpenhamn för att inför de tre rikenas råd föra ärkebiskop Olofs talan»,
men de uttrycka väl endast, att biskoparna efter Svendborgsmötets slut av
Erik kallats till en särskild rådplägning angående Olaus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
