Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. IV. Valstriden drages inför baselkonciliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 63
vänner, att påven måtte dementera vissa onda rykten1, som
ärkebiskopens avundsmän låtit utsprida — så förutsätter det även i så
fall, tycks det, en ökad aktiv verksamhet vid kurian för Arnolds
sak. Brevet är i övrigt tendensiöst. Föga eller intet talas om någon
konungens förföljelse mot Olaus. Det är som om Erik aldrig hört
till ärkebiskopens fiender. Hans bistånd anropas för Olaus.
Tendensen är klar. Naturligtvis kände Eugenius mycket väl till Eriks
roll i tvisten om uppsalastolen. Han har ock nu uppenbarligen
definitivt fattat position i valstriden. Han vägrar att låta Olaus
falla. — Man måste erkänna, att Eugenius läge var ömtåligt. Tog
han öppet parti för Olaus och bryskt lät Erik veta detta, stötte han
sig ovillkorligen med härskaren över Europas då till arealen
vidsträcktaste rike — något som under förhandenvarande
omständigheter måste vara honom synnerligen olägligt; tog han däremot Eriks
parti och desavouerade Olaus, kunde detta leda till konflikter med
mötet i Basel, med vilket han vid denna tid låg i strid, och där man
nyss (juli 1433) dekreterat biskopsvalens frihet gent emot både
påve och statsmakt. Eugenius valde en slags medelväg och
balanserade så att säga mellan de båda ytterligheterna. Han låtsar
okunnighet om konungens ställning till kapitelsvalet, tillbakavisar en del
tillvitelser, som uttalats mot Olaus (därvid aktande sig att på något
sätt såra Erik), och manar honom så slutligen att skänka
ärkebiskopen sin hjälp och sitt bistånd. Men i sak har han nu tagit sitt
parti, och han har även på ett fint sätt låtit Erik förstå detta.2
I sin svenska krönika omnämner Ericus Olai litet i förbigående,
hur konungen förföljde Olaus vänner (omnes suos), främst då
domkapitlet i Uppsala.3 Den sällsynt rika urkundssamling, vi äga från
denna kyrkotvist, ger oss väl en klar och tydlig överblick av tvistens
uppkomst och utveckling, men den torde dock ej till fullo kunna
skänka oss förnimmelsen av den nog nästan nervösa spänning, som
säkert rått mellan kung Erik och hans anhängare och ärkebiskop
1 Man kan ock jämföra hur Olaus i sin förut omtalade promemoria till
sin prokurator beder denne att hos påven söka utverka dementier på några
uttalanden (se ovan s. 51 f.), som påbördats honom. (Akter, s. 107.)
2 Härmed kan jämföras hurusom Eugenius i brevet till Erik av d. 18/io
1433 med sina klagomål över baselmötet till närmare underrättelser därom
hänvisar konungen till Olaus.
3 Det följande visar att Ericus Olai därvid närmast tänker på Arnolds
inträngande i ärkestiftet (SRS, II: 1, s. 146).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
