Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. IV. Valstriden drages inför baselkonciliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 77
svenska ärkestiftet. Den 20 maj vidimerades1 i Uppsala Eriks brev
av d. 2’/i 1434 och intygades på samma gång att det denna dag till
domkapitlet överlämnats av prosten Torlav (Torlacus) från
Apostla-kyrkan i Bergen samt riddaren Bengt Stensson och östgötamannen
Olov Ragvaldsson, »nuncij jllustrissimi principis domini Erici».2
Torlavs regemente i Uppsala blev lika kort som betydelselöst. Om något
formellt erkännande från kapitlets sida kunde det aldrig vara tal3
och någon sympati bland ärkestiftets klerker kunde han knappast
påräkna. All den makt, han eventuellt utövade, måste han nog
stödja på det väpnade följe, som tydligen medföljt till
ärkebiskopsstaden. Engelbrektresningens utbrott gjorde Torlavs uppsaladagar
räknade. Han sopades bort från arenan jämte de danska fogdarna.
Marken brände tydligen under hans fötter och när rykten spordes,
att upprorsskarorna nalkades Uppsala, flydde han från staden.4
Ericus Olai skildrar i en legendartad framställning, hur han vid sin
flykt hemligen sökt föra med sig en av uppsaladömens kostbaraste
reliker, sankte Eriks tumme, men hur hans avfärd förhindrades genom
en långvarig storm, som upphörde först, sedan den rövade klenoden
under stora hedersbevisningar återsänts dit, varifrån den stulits.5
1 Akter, s. 120 f. 2 Jfr ovan s. 42.
3 Varpå Reuterdahl, a. a., III, s. 18 trott sig kunna grunda sitt
kategoriska påstående »kapitlet måste foga sig» undandrager sig min kännedom.
Det ligger nära till hands att förmoda, att han kommit till denna mening av den
omständigheten, att man ej hör talas om några protester från domkapitlets
sida. Slutsatser »ex silentio» äro dock under förhandenvarande
omständigheter utan beviskraft. Man hör ej heller talas om att Torlav av kapitlet erkänts
som dess styresman. Det är ock helt naturligt, att man ej tog munnen
alltför full, så länge Torlavs väpnade följe fanns i staden. Symptomatiskt för läget
är emellertid att man, dagen efter det man erkänt mottagandet av konungens
brev av d. 27/i, i Uppsala utfärdade ett intyg om en undersökning, som på
domkapitlets vägnar företagits av Mora stenar rörande Eriks val till svensk konung
(Akter, s. 121 ff.). Lindblom har helt visst rätt, när han (Akter, s. 121 noten)
sätter detta aktstycke i samband med den stora uppsalastriden.
4 Chronikon de archiepiscopis, SRS, III: 2, s. 102, Ericus Olai, SRS, II: 1,
s. 146.
5 Ericus Olai, SRS, II: 1, s. 146. — Om Torlavs senare levnadsöden se
O. Kolsrud, a. a., DN, XVII B och L. Daae, Om Bergens Bispedomme i
Middelalderen, NHT, 4 R, I o. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
