Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut - Engelbrektupproret gör slut på valstriden, resningens orsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
NILS SÖDERLIND
FEMTE KAPITLET.
Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut.
Vi veta ej, om den av påven tillsatta kommissionen eller
baselkonciliets judex causarum någonsin kommit att fälla ett definitivt
utslag till Olaus förmån. — Verner Söderberg är böjd att förmoda,
att vad konciliet beträffar detta varit fallet.1 Men hur nu än därmed
må förhålla sig så var det dock icke dessa (eventuella) domar, som
förskaffade ärkebiskop Olaus den slutliga segern, utan den
folkresning, som midsommartiden 1434 utgick från Dalarna och som
överlägset leddes av bergsmannen och väpnaren Engelbrekt
Engelbrektsson, »vår medeltids största personlighet».2 Då denna upprorsrörelse
på ett så avgörande sätt kom att återverka på uppsalakonfliktens
slutakt, torde det ej vara ur vägen att något mera ingående dröja
vid resningens orsaker och förutsättningar och då särskilt undersöka
den svenska kyrkans roll vid dess förberedelser. Uppslaget till den
livliga vetenskapliga diskussion, som på sistone ägt rum om denna
period i vår svenska medeltidshistoria, gav Nils Höjer, vilken i en
synnerligen instruktiv uppsats om »Dalarna och dalkarlarna»3
övertygande hävdade, att man med benämningen »Valles» o. s. v. under
unionstiden ej blott förstod öster- och Västerdalarna utan hela det
nuvarande Dalarna med undantag av Särna, som tillhörde Norge,
samt dessutom Norbergs och Skinnhattebergs bergslager. Samtidigt
fäste han uppmärksamheten på att »mycket tyder på att resningen
mot Erik av Pommern varken hade sin grund däri, att Jösse
Eriksson upphängde bönder i rök eller att han spände kvinnor för plogen,
utan närmast däri, att han vågat behandla bergsmän som bönder,
d. v. s. lägga dem i skatt som bönder».4 Han grundar denna sin
mening på det emellertid obestyrkta antagandet, att konung Erik,
som på bergsmännens begäran om bekräftelse av deras
skatteprivilegier, givit ett avböjande svar, även av bergsmännen skulle ha
utkrävt den bönderna åliggande gengärden. I sin briljanta men
numera något föråldrade minnesteckning över Engelbrekt Engel-
1 Söderberg, a. a., s. 22.
2 G. Carlsson, Engelbrekt som helgon, KÅ, 1920—21, s. 237.
3 HT, 1897, s. 31—54-
4 Nils Höjer, Dalarna och dalkarlarna, HT, 1897, s. 48.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
