Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 79
brektsson1 biträder och fullföljer Schück ytterligare Höj ers teorier
och finner upprorets kanske väsentligaste orsak ligga däri, att en
stark ekonomisk kris, som omkring 1430 tycks ha gått fram över
bergslagen, satt stormännen i tillfälle att för en billig penning
förvärva hyttor, för vilka sedan skattefrälse erhållits.2 Så hade skatten
tyngre än förr kommit att falla på bergsmännen, ty enligt de av
konung Erik införda »sämjorna» skulle denna med ett fixerat belopp
utgå från varje bergslag.
Våra samtida krönikörer och diarieskrivare karakterisera
emellertid dalresningen som ett bondeuppror, »en sammangaddning av
bönder, som kallas dalkarlar» (congregatio rusticorum, qui vocantur
Dalakarla), för att nu använda Vadstenadiariets terminologi3, och
detta fastän det visat sig, att man vid denna tid mycket väl skiljde
mellan bergsmän och bönder. Även Schück medgiver visserligen,
att Jösse Eriksson gjort sig känd som en svår bondeplågare4, men
han drager ej därav de konsekvenser, man kunnat vänta. Det är en
psykologisk orimlighet, att dalabönderna kunnat undgå att redan
från första början ryckas med i upprorsrörelsen. Höjer och Schück
ha icke till fullo insett de intima förbindelser, som rått mellan
bergslagens bergsmän och arbetare och dalabygdens bönder. — Det är
ganska naturligt, att upprorshärden skulle komma att ligga i Dalarna,
denna rätt avsides liggande provins med dess från de andra
landskapen avvikande struktur, som ännu bevarat något av urgermansk
bondefrihet, självkänsla och rättsmedvetande. Som Harald Hjärne
idealiserande uttrycker sig: »De (dalkarlarna) ville bara, att lag och
rätt skulle råda med envåldsmakt inom Sveriges landamären, och
den, som steg ett fjät över denna landslag, som de kände i botten
och hade svurit att styrka med sina folkvapen, han var dödens
man».5
Unionen hade helt visst för Norden inneburit mycket gott,
icke då minst för Sverige. Men det fanns dock för alla svenska
samhällsklasser stora anledningar till missnöje, och även om »de högre
1 Tryckt i Svenska Akademiens handlingar 1914, separat utgiven 1915,
andra upplagan 1916, till vilken i det följande hänvisas.
2 Schück, a. a., s. 101 ff.
3 Vadstenadiariet, SRS, I: 1, s. 151. — Det följande partiet av uppsatsen
bygger delvis på anteckningar efter föreläsningar av prof. G. Carlsson.
4 Schück, a. a., s. 84.
5 Harald Hjärne, Svensk tidskrift, 1876, s. 287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
