Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut - Valstriden en bidragande orsak till att frälset och prelaterna vinnas för Engelbrekts sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN 1432-1435 89
invändningar äro delvis berättigade, men i sin kritik skjuter han
dock alldeles över målet. Av magister Christoferus’ brev framgår
väl, att planer varit å bane att genom en Olaus’ personliga
inställelse inför konungen söka bringa en försoning till stånd.1 Men det
sätt, varpå detta i brevet omnämnes liksom ock vad som tidigare
och senare däri anföres, visar med all tydlighet, att man i själva
verket hyste ett synnerligen ringa hopp om att i denna plan ha
funnit en framkomlig väg till tvistefrågans lösning — mera väntade
man sig uppenbarligen av kardinalens av Arles och baselkonciliets
understöd och hjälp.2 Och bara den omständigheten, att man inom
uppsalakapitlet allvarligt tycks ha övervägt möjligheten av att
proklamera interdikt, förefaller mig att bli ganska oförklarlig, om man
antager, att kapitulares verkligen hoppades något av de direkta
underhandlingarna med kung Erik.3 Att magister Christoferus till
synes så fullständigt avstår från den honom av påven tilldelade
preposituren i Uppsala4, är värt att observera. Men jag kan dock
ej finna, att Christoferus’ existens genom det skedda så särdeles
stod på spel — åtminstone inte stort mer än de övriga medlemmarnas
av Uppsala domkapitel. Dock har givetvis Christoferus insett
svårigheterna av att hos konungen genomdriva sin kandidatur och på
samma gång klart fattat, att även för honom huvudsaken var att
få Olaus’ val godkänt av konungen.5 Ty det att han nu skenbart
avstod från preposituren behövde ej betyda, att han för alltid gick
miste om densamma. Digniteterna inom kapitlet tillsattes i regel
genom kapitlets eget val, ehuru påvens provisioner understundom
gjorde denna valrätt illusorisk, och den gode magistern hade nog sig
själv i tankarna, när han till Olaus skriver: »Prouideatis, cum deus
dederit graciam et pacem, hiis, qui nichil habent et vtiles sunt pro
€cclisia et procreetis eciam filios imposterum ecclesie profuturos,
momendo, exhortando, alliciendo, beneficia dando» etc.4
Magister Christoferus’ brev kan, som framhållits, ensamt ej
tillfredsställande besvara frågan om den svenska kyrkans och då
särskilt uppsalakapitlets roll vid förberedelserna av Engelbrekts uppror.
Men då han emellertid av allt att döma erhållit sina underrättelser
1 Akter, s. 125. 2 Akter, s. 126 ff.
3 Akter, s. 127. 4 Akter, s. 126.
i Enligt den kanoniska rättens stadgar var dock konungens samtycke
ingalunda nödvändigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
