Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
NILS SÖDERLIND
om de politiska förvecklingarna i Sverige genom något sändebud
från kapitlet i Uppsala, måste de upplysningar, han lämnar,
tillmätas stor betydelse och på samma gång anses giva ett ganska
tillförlitligt uttryck åt de tankar, som rörde sig —• om ock ej bland
de svenska klerkerna i gemen — så dock åtminstone bland
uppsaladomkapitlets medlemmar och dem närstående lekmannakretsar. Den
unge uppsalakanikens upplysningar om den planerade resningen i
hemlandet äro dock varken särdeles utförliga eller klart formulerade.
I och för sig anmärkningsvärt är ju att uppsalakanikerna på ett så
pass tidigt stadium, som det här tycks vara fråga om, äro
underrättade om vad som förbereddes i Dalarna och kanske ännu
anmärkningsvärdare är att de långt ifrån att meddela de svenska
rådsherrarna det, de visste, eller på annat sätt söka motarbeta Engelbrekts
sak snarast synas ha haft sina sympatier på upprorsmännens sida.
Westmans åsikter om kanikernas mera aktiva deltagande i upprorets
förberedelser ligga törhända sanningen närmare än Sjödins, men de
sakna, dock nödigt stöd i Christoferus’ skrivelse. Givetvis har striden
om ärkebiskopsvalet av år 1432 liksom kung Eriks kyrkopolitik över
huvud ej kunnat annat än starkt återverka på klerkers som lekmäns
— särskilt då allmogemännens — uppfattning av konungen och
unionen. Att den stora kyrkotvisten på så sätt förberett och
bidragit till resningen mot kung Erik är väl ställt utom allt tvivel, och
efter upprorets utbrott har den nog också icke så litet jämnat vägen
för biskoparnas och kanske även i någon mån för de övriga
stormännens övergång till det nationella lägret. Det är därför knappast
riktigt att som Sjödin förneka uppsalastridens och den kyrkliga
oppositionens betydelse som en av de viktigaste orsakerna till
unionsmonarkens störtande. De skäl, han för sin åsikt därvid framdrager,
verka ej heller övertygande.1 Dock är jag därutinnan med Sjödin
fullkomligt ense, att man näppeligen som Nils Höjer2 kan beteckna
denna kyrkotvist som den tändande gnistan till upproret. För
riktigheten av dessa något allmänna satser vill, utöver vad som
tidigare i denna uppsats härom anförts, även följande översikt av de
viktigaste av de berättelser rörande orsakerna till resningen mot
1 Sjödin, a. a., s. 220 ff.
2 Nils Höjer, De nordiska folken (i Pfluck-Hartungs världshistoria,
II, s. 588).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
