Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut - Urkunder till belysande av kyrkooppositionens roll vid upprorets utbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 91
konung Erik, som efter upprorets utbrott från representativt svenskt
håll avgåvos, i sin mån utgöra ett bevis.
Inledningsvis må här erinras om att föreliggande urkunder
åtminstone till sitt flertal så till vida måste betraktas som tendentiösa
som det gällde att för adressaterna framställa det svenska upproret
så berättigat som möjligt och så vitt möjligt var söka förvärva deras
sympati och bistånd i kampen mot kung Erik. Att det åtminstone
delvis är denna sista tanke, som ligger bakom rådets löfte i breven
till högmästaren över Tyska orden av d. 5/„ 14341, till de vendiska
hansestäderna av d. 12/92 och i svaret till det norska riksrådet av d.
12/93, att de, som ville driva handel på Sverige, skulle vara befriade
från all oskälig tull, är ställt utom allt tvivel. Dessutom har i ett
fall det utfärdade aktstyckets innehåll helt kommit att präglas av
de intressen, man visste besjälade adressaterna. Tydligen av denna
anledning ha i den relation av orsakerna till resningen mot konung
Erik, som å det svenska riksrådets vägnar av biskoparna Knut i
Linköping och Thomas i Strängnäs d. 4/3 1435 avläts till konciliet
i Basel, påven och kardinalkollegiet4, de rent kyrkopolitiska
synpunkterna fått ett alldeles oproportionerligt stort rum. Till slut måste
givetvis erkännas att ifrågavarande aktstycken, skrivna som de äro
till rättfärdigande av ett redan utbrutet uppror, redan på grund av
sin officiella karaktär ej kunna egentligen bevisa, om den kyrkliga
oppositionen mot konung Eriks politik i någon högre grad kan ha
förberett och bidragit till upprorets uppkomst eller om den
klerikala oppositionen i någon större omfattning påverkat lekmännens
tänkesätt. Vad de visa är blott vad man efter upprorets utbrott
inom rådsherrekretsar ansåg vara de förnämsta orsakerna till
frihetskampen. Men allt tyder på att man därvidlag i huvudsak
träffat det riktiga, och det är av intresse att kunna konstatera, att det
är uppsalakapitlets uppfattning av kyrkostriden, som blivit den i
dessa kretsar dominerande.6
Från rådsmötet i Vadstena i aug. 1434 hade biskoparna Knut
och Thomas jämte Niklis Eringislason, Karl Ormsson och Bo
Stensson6 avrest mot norr, efter de följande händelserna att döma uppen-
1 Hanserecesse, I, s. 304 ff. 2 Hanserecesse, I, s. 306.
3 DN, V, nr 647. 4 Akter, s. 136 ff.
5 Jfr I. Anderssons utredning i a. a., s. 274 ff.
6 Schück, a. a., s. 146 tappar vid uppräkningen av de riksråd, som från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
