Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 95
pålagor och ständiga krig hade landets invånare fullständigt
utarmats. Därtill hade konungen till det yttersta kränkt de kyrkans
privilegier och rättigheter, han i sin ed svurit att hålla, genom att
»av egen auktoritet» mot kanoniskt val och apostolisk provision
insätta »onyttiga och ovärdiga män» vid Uppsala domkyrka och
genom att i övrigt skada och förgripa sig på kyrklig rätt och
egendom. Trots de förmaningar, man »av kristlig kärlek» givit honom,
hade rättelse i missförhållandena ej inträtt. Tvärtom. »Liksom genom
ett gudomligt under» hade därför hela Sveriges folk »såväl klerus som
stormännen, ja, hela folket börjat sammangadda sig och försvara
sig mot nyssnämnde konungs gudlösa fogdar.» Dock vore både
klerker, stormän och allmoge redo att ingå på förlikning, om konungen
erkände sitt fel, visade sig villig att giva rättelse i missförhållandena
och lovade att hålla allt, som konungaeden förestavade. »Varomicke»,
heter det nämligen vidare, »åsyfta de blott att gå fram enligt
fäderneslandets lagar, vilka konungen själv svurit att hålla, och genom att
försvara sig och riket mot hans tyranni återvinna såväl landets som
kyrkans frihet».1 — Efter att ha påpekat att den svenska kyrkan
utom »ius commune» har ett särskilt påveprivilegium och att det
dessutom i Sverige är gammal sed, att biskopsvalen äro fria, »utan
någon anhållan, tillfrågan, samtycke eller tillåtelse från den
regerande konungen eller någon annan»2, övergå de båda prelaterna
till att redogöra för det sista svenska ärkebiskopsvalet och konung
Eriks tilltag att mot kapitlets kanoniska val och påvens provision
insätta sina gunstlingar på uppsalastolen. Men nu, slutar brevet
förhoppningsfullt, har ärkebiskop Olaus »med alla svenskars hjälp
och bistånd och under allmän glädje» återförvärvat sitt biskopssäte,
»för att, som vi önska och bedja överherden Jesus Kristus, under
lång tid besitta och styra detsamma».
1 Dessa sist anförda satser skilja sig nog inte så litet från vad Engelbrekt
och hans närmaste anhängare ansågo vara frihetskampens mål och ändamål,
men de återspegla å andra sidan tydligen dennas ledande tankar sådana de vid
denna tid och väl redan tidigare började utformas bland stormännen och det
högre prästerskapet.
2 Dock medgiva de att »post factas libere elecciones per capitula» så bruka
understundom »ipsi electi accedere aut mittere ad regem pro litteris
promotoria-libus ad summun pontificem», men detta iakttogs enligt deras uppgift endast
»quando rex ipse erat inträ regnum Suecie constitutus et facilis esset ad eum
accessus, et quando non erat verisimitis presumpcio, quod voluisset pro alio
quam electo apud summum pontificem instare».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
