Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Helge Kjellin, Reformationen i Estland och den kyrkliga konsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
Katharinakyrkan överlämnades åt de »Un-teutschen», d. v. s.
esterna. Munkarna begåvo sig till det biskopliga lantgodset
Borx-holm.
Samtidigt med dominikanerklostret hemsöktes också
Helge-Andskyrkan och St. Olaus i Reval. På tre timmar hade den rasande
folkmassan gjort rent hus i dem ifråga om helgonbilder, altaren,
sakramentskärl o. a., och det var endast tack vare
kyrkoförestån-darens rådighet som St. Nikolaikyrkan undgick att dela samma öde.
Han lät nämligen genast bringa kyrkans dyrbarheter i säkerhet i
sakristian samt tillgjuta kyrkdörrarnas nyckelhål med bly,
varigenom tillträdet förhindrades. Rådet visade sig också lyckligtvis
genast situationen vuxet. Redan dagen efter bildstormen lät
nämligen rådet påbjuda, att var och en, som vid uppträdena i
Helge-Ands- och St. Olaikyrkorna samt i klostret medtagit några kalkar,
patener, kyrkliga smycken, altardukar, mässkläder, ljusredskap,
silver, guld, järnföremål eller andra ting, genast skulle till rådhuset
inlämna det bortförda. I annat fall skulle han som tjuv betraktas
och som sådan dömas. Samtidigt påbjöds dock, att var och en, som
i St. Nikolai kyrka ägde altaren eller snidade och målade tavlor och
bilder, skulle vid äventyr av konfiskation före nästföljande söndag
(den 18 sept.) nedtaga och bortföra dem. Detta rådets snabba
ingripande förhindrade också vidare oroligheter.
I Dorpat var förbittringen mot de katolske mycket stark tack
vare den därvarande biskopens, Johann Blankenfeld, maktlystnad
och intolerans. Hans häktningsorder mot en den nya lärans
predikare, svärmaren Melchior Hoffman, rågade måttet och framkallade
en våldsam bildstorm den 7 januari 1525, varvid kyrkorna St.
Marien och St. Johannes skövlades och deras sönderslagna
helgonbilder brändes på det närliggande stora torget. Dessutom fördrevos
såväl dominikanerna ur sitt kloster St. Marien Magdalenen som
minoriteterna i St. Jakob. Det enda, de fingo taga med sig, var sina
gudstjänstböcker. Även franziskanernunnorna förjagades trots tårar
och böner; där gick det också våldsammare till, i det att slöjor och
huvuddukar sletos av dem och några nunnor t. o. m. vid håret
släpades ut ur sina celler. Cisterziensernunnorna däremot undgingo här,
liksom i Reval, massans raseri, tack vare släktskap med ridderskapet.
Tre dagar senare försökte en skara tyska borgare och
»Schwarzen-häupter» samt ester att storma domen och biskopsslottet, varvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
