Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Axel Nelson, Johannes Trithemius’ skrift: »Questiones in euangelium Ioannis»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
joh. trithemius: »questionf.s in euangelium ioannis» 305
hoc est ex quatuor Euangclijs vnum». Enligt F. W. E. Roths
utredning1 avled abbot Melchior 1502.
Frågan om bibelordets rätta lydelse har varit brännande
genom kyrkans hela historia. För den västerländska
kristenheten kom det i främsta rummet an på att äga tillgång till en
riktig latinsk bibelöversättning. I det rådande virrvarret av
ett antal mot varandra delvis stridande, på ett ur högspråklig
synpunkt mer eller mindre bristfälligt latin avfattade fornkristna
bibelöversättningar bragtes genom Hieronymus’ i slutet av
300-och början av 400-talet fullbordade revisionsarbete till stånd en
latinsk bibel, som med tiden utträngde övriga latinska
översättningar; den Hieronymianska bibeln kunde till sist ensam göra
anspråk på att vara versio vulgata.
Men denna Hieronymus’ vulgata, som likt alla andra
böcker under forntiden och medeltiden mångfaldigades och spreds
endast genom avskrifter, delade samma öde som dessa, i det
att textens ordalydelse genom avskrivarnas förvållande
förvanskades; på så sätt uppstod en mängd varierande läsarter till ett
otal bibelställen. Naturligtvis uppmärksammades tidigt detta
förhållande. Redan Cassiodorus († c. 583) ivrade för
åstadkommandet av korrekta bibelavskrifter, och ett par århundraden
senare föranstaltade Alchvine på Karl den stores uppdrag en
revision av vulgatatexten; från den tiden finnas ännu bevarade
dylika reviderade praktbiblar. Dessa kunde dock icke bliva
normgivande för alla bibelavskrifter, som redan cirkulerade och
som själva blevo förlägg för ständigt nya avskrifter. Under
medeltidens senare århundraden strävade man att samla
varianterna och att genom jämförelse åstadkomma en åtminstone för
vissa typer i någon mån enhetlig text; i avsaknad av verklig
filologisk metod lät man dock ofta det rena godtycket bli
avgörande.2
1 F. W. E. Roth, Hist. Jahrb. der Görres-Ges., Bd 7 (1886), s. 217.
2 Detta missförhållande beivrades av enstaka kritiska andar även under
medeltiden, t. ex. av den utmärkte Roger Bacon; se vad E. Nestle säger
härom i Realenc. f. protest. Theologie und Kirche. 3. Aufl., Bd 3 (Leipzig
1897), s. 42: »Der Franziskaner Roger Baco nennt 1267 in einem
Schreiben an Papst Clemens IV. den Text pro maiori parte horribilitcr
corrup-tum in exemplari i’ulgato h. e. Parisiensi, die correctores seien corruptores,
die z. B. Mc 8,48 confusus in confessus änderten — auch die Sixtina druckte
20 — 32739. Kyrkohist. Årsskrift 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
