Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Axel Nelson, Johannes Trithemius’ skrift: »Questiones in euangelium Ioannis»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 oo
axel nelson
humanismen fick med tiden avläggare även i Tyskland. Även
där framträdde1 samma svärmeri för antikens språk och
litteraturer, samma iver att i språkligt otadlig dräkt efterbilda de
antika mönstren, samma ovilja mot de i abstrus form klädda
senmedeltida yttringarna av skråfilosofien och samtidigt samma
fasthållande vid trosinnehållet i kyrkans läror.2 Även i
Tyskland se vi mer eller mindre långt utvecklade ansatser till den
grupp- eller akademibildning till lärda och vittra intressens
befordrande, som är så karakteristisk för den italienska
humanismen.3
En sådan humanistkrets i sydvästra Tyskland vid
1400-talets slut var »Sodalitas litteraria Rhenana».4 Denna
sammanslutning hade på initiativ av Conrad Celtis bildats år 1495.5
1 En beaktansvärd karakteristik av humanismens allmänna tendenser
ur modern katolsk synpunkt gives av A. Lang, Die loci theologici des
Melchior Cano und die Methode des dogmatischen Beweises (München 1925;
Münchener Studien zur historischen Theologie, Heft 6), s. 31 ff.
2 Till. Ernst Walsers bestående förtjänster om idéhistorien hör, att
han energiskt och övertygande framhållit, att renässancens humanister
alltifrån Petrarca i troshänseende kvarstodo på kristendomens grund och att
deras inställning til! de kristna dogmerna ingalunda var fientlig; deras
kritik gällde blott det mänskligt-förgängliga i kristendomen, icke det eviga»;
se E. Walser, Gesammelte Studien zur Geistesgeschichte der Renaissance
Basel 1932); s. 62. Överhuvud utgöra Walsers forskningar en oundgänglig
komplettering till Jacob Burckhardts eftersägares långt utöver mästaren
gående förenklingar och generalisationer. — Att det kristna fromhetsidealet
framträder i skiftande former hos de enskilda humanisterna både norr och
söder om Alperna och att de ej alla kunna samlas under en enda formel,
är emellertid säkert. P. Mestwerdt, Die Anfänge des Erasmus.
Humanismus und ’devotio moderna» (Leipzig 1917), s. 80 sammanställer W.
Pirk-heimer och U. von Hutten å den ena sidan och Johannes Trithemius å den
andra och framhåller, att denna sammanställning visar svårigheten att giva
en enhetlig karakteristik av den tyska humanismens religiositet.
3 Angående de italienska humanistiska akademierna se J.
Burck-hardt, Die Kultur der Renaissance in Italien. 10. Aufl., Bd 1 (Leipzig
1908), s. 307 f.; G. Voigt, Die Wiederbelebung des classischeti Alte?-thums.
3. Aufl., Bd 2 (Berlin 1893), s. 237 f.; L. Geiger, Renaissance und
Hu?na-nismus in Italien und Deutschland (Berlin 1882), s. 112 f., 150, 158.
4 En kortfattad översikt över detta sällskaps historia lämnar M. Matz,
Konrad Celtis und die rheinische Gelehrtengesellschaft (Gymn.-Progr.
Ludwigshafen a. Rh. 1903); se även Geiger, anf. arb., s. 443 ff.
5 Se G. Bauch, Die Reception des Humanismus in Wien (Breslau
1903), s. 69.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
