Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN
2 2 1
Ausdruck als die kiinstlich seyn sollenden Bässe und
Variationen . . .»I — Därmed föras vi över till en annan riktning inom
den homofona koralbeledsagningen som mera utgick från Seb.
Bachs sätt att ackompanjera »mit zerstreuter Harmonie» d. v. s.
i spritt läge, varvid enligt tidens orgelteoretiker höger hand
spelade överstämmorna, vänstra handen endast tenorpartiet och
pedalen basen.2
Men efterbildningen av den Bachska satsarten var mera en
yttre än en inre, liksom hans orgelverk överhuvud taget
visserligen utgjorde mönster för fakturen hos en rätt begränsad krets
av lärjungar och deras elever men endast från en bestämd
synvinkel och i sina yttre, oväsentliga drag. Till denna riktning
hörde bl. a. J. A. Hiller med sin länge i Sachsen begagnade
koralmelodibok (1793, Nachtrag 1794, Anhang 1797) liksom
också J. H. Knecht i Biberach i Württemberg, som i Sydtyskland
vann en liknande framgång med sina koralbeledsagningar (1799,
tills. m. Christmann).3 Till denna riktning hör närmast också
abbé Vogler, ehuru han på grund av sina egenartade teoretiska
spekulationer framstår som representant för en självständig stil.
En tredje stilriktning inom koralbeledsagningens konst
förhåller sig ganska fri till traditionen och står under starkt
inflytande från den nyare instrumentalmusik under 1700-talet, som
vi förbinda med Mannheimskolan och Wienklassikerna. Detta
slags orgelackompanjemangs egentliga rötter torde dock främst
1 Äkta rationalistisk är fordran på olika beledsagning till olika strofer,
som hos K. G. Umbreit rent av lett till en slags harmonisk
genomkompo-nering av koraler (med 10, ja i ett fall ända till 36 [!] harmoniseringar med
olika baslinjer).
3 Detta gäller dock knappast svenska förhållanden, varom t. ex.
Vog-lers uttalande i Organist-Scholans andra del, Sthlm 1799, s. 5, vittna:
«... har jag altid lagt discant- och altstämman i öfre raden, och tenoren
jemte basen i andra raden» (av de 90 koralerna). Jfr nedan.
3 Knecht har som harmoniläre-teoretiker vunnit en herostratisk
ryktbarhet genom sin utveckling av tersuppbyggnadssystemet till det absurda:
han har uppställt ackordtabeller på hela 3600 ackord, lämpliga i praktisk
musik. Jfr H. Riemann, Geschichte der Musiktheorie, 2. Aufl., s. 511.
Knechts lärobok i orgelspel användes flitigt i Sverige under 1800-talets
början; en översättning utkom 1825 i Stockholm av E. G. v. Rosén (1775—1866\
den framstående orgelbyggaren i Vogler-anda, vars musikaliska verksamhet
kunde förtjäna en studie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
