Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
CARL-ALLAN MOBERG
till två tonarter . . . Då blef Choralen en särskildt vetenskap.»1
Därför måste man också skilja mellan en »musikalisk» och en
»koralisk» behandling av den kyrkotonartliga musiken. Det är
emellertid mot den koraliska behandlingen som bearbetarna av
kyrklig musik syndat så svårt. Särskilt har Vogler fäst sig vid
ackompanjemangen till den härliga (folk)melodin i »O Haupt
voll Blut und Wunden» (koralboken 1697, n:r 393, Haeffner
n:r 395), som enligt hans åsikt behandlats felaktigt av så
erkända mästare som Karl Heinrich Graun (1703?—1759),
teoretikern J. Ph. Kirnberger (1721-—83) och av Bach (i flera olika
fall). Det väsentligaste misstag som man enligt Vogler begått
är, att man i frygisk melodik begagnat joniska och äoliska
harmonielement.2 Till yttermera visso har han bifogat ett eget,
riktigt ackompanjemang och en harmonisering av en fallande
frygisk skala.3
Eftersom kyrkotonerna emellertid delas i autentiska och
plagala, och därmed melodier i dessa modala former antingen
falla inom oktavskalans omfång eller inom underkvartens till
överkvintens ambitus, så sluter Vogler, att endast den
domi-nantiska kadenseringen D—T4 är tillåten i autentiska melodier
och att finalis (motsvar. vår tonika, T) aldrig kan uppträda som
ters-ton i T-klangen.5 Av den regelmässiga fyrstämmiga
koralbearbetningens stämmor äro sopran- och bas-stämmorna de
viktigaste, sopranen därför att den innehåller cantus firmus, vilkens
1 Organist-Scholan, ss. 1 f.
5 D. v. s. efter Voglers terminologi: låtit den frvgiska finalis e bli
stora fersen i C-dur och d bli kvinten i G-dur. Jfr Organist-Schola, s. 18.
Härmed må sammanställas hans ord, a. a., s. 2: »C-dur och A-moll, som
äro utan al företekning, äro ej mer de samma, så snart de betraktas i
Choral-stil . . Vogler avser alltså med C-dur en jonisk skala, med a-moll en
eolisk, vilka blott till läget men ej till karaktären sammanfalla med
motsvarande i dur och moll.
3 Se tabeller till Organist-Scholan, VIII: Phrygisk autentisk Scala med
musikalisk accompagnement . . . med Choral accompagnement.
4 Den harmoniska analyseringsapparaten i denna studie är i enlighet
med S. E. Svenssons Harmonilära, Sthlm 1933. — För speciellt äldre
flerstämmig behandling av kyrkotonerna må hänvisas till samme förf:s
specialundersökningar i Svensk Tidskr. f. Musikforskn., 1933, 29 ff., 1934, 113(1.
5 Organist-Schola, s. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
