Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER
2 I
Christi.* Det är ett mer omsorgsfullt utarbetat aktstycke över
samma tema som i de 18 teserna, och det synes icke
osannolikt, att denna skrift verkligen avsändes till påven Gregorius XI,
eller i varje fall av Wyclif iordningställdes för detta ändamål.
Enligt Wyclifs egna ord hade han skrivit dessa trettiotre
artiklar för att både bland präster och lekmän sprida kunskap
om sina åsikter, och han förklarar, att han icke sökte undkomma
den påvliga Jurisdiktionen, då ban så öppet framträtt och sänt
sina teser ut över England och kristenheten, och även till kurian
för att de där skulle undersökas.2 Denna skrift utkom på både
latin och engelska. Var och en av de trettiotre artiklarna
börjar med en klart fixerad tes, varefter följer bevisning ur
Skriften, kyrkofäderna och den kanoniska lagen. Wyclif försvarar
det kristna fattigdomsidealet från Jesu och apostlarnas dagar,
och detta bör tillämpas av alla höga och låga kyrkans tjänare.
Påven bör icke ha någon världslig makt, och inga prelater böra
ha världsliga ämbeten. Påve, kardinaler, biskopar, kyrkoherdar,
abboter och kloster, vilka missbruka egendomen, förlora rätten
till den, och överheten bör indraga den. Det är tillåtet för
lekmän att döma över de andliga. Ingen exkommunicering
får ske för världsliga ändamål, och utan hänsyn till interdikt
och exkommunicering bör man följa Kristi bud. Prästernas
laster synas vara främsta orsaken till förfallet i kyrkan, och om
biskopar och kyrkliga ledare äro försumliga, måste överbeten
ingripa och bestraffa. Detta är nödvändigt för att överheten
skall kunna hålla frid och ordning i landet, och den enklaste
vägen är att indraga egendomen. Ättlingar till donatorer ha
rättsanspråk på donationer för kyrkliga ändamål, och kyrkans
1 Opera min., s. vil ff. och s. 19 ff.
2 De ver. S. S., I, s. 349 f. Detta arbete skrevs vid denna tid. Se
nästa kap. I De ver. S. S., I, s. 274, berättar Wyclif om en skrift, som
sänts »per manus dominorum episcoporum ad curiam domini pape». Jfr
ovan, s. 23, n. 3, s. 24, n. 2. Jfr Fase. Zis., s. xxxm, n. 2, som har
uttrycket »duorum episcoporum». Workman, a. a., I, s. 312, n. 2, spekulerar
också över vilka de två biskoparna månde hava varit, som ställde sig till
Wyclifs tjänst. Med uttrycket »per manus dominorum episcoporum» avser
nog Wyclif helt enkelt påvens två befullmäktigade exekutorer, Sudbury och
Courtenav, till vilka han inlämnat de aktstycken, han ville lia befordrade
till kurian.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
