Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
och hierarkiens angrepp inriktade Wyclif sitt teologiska
författarskap på spörsmålet om kyrkan, och i hans intresse låg då att
bevisa, att påve och hierarki icke voro det samma som kyrkan.
Redan i sina böcker om dominium hade han dock berört frågan.
Det var kring detta, som framställningen i De Ecclesia i
hög-grad rörde sig. I de första sex kapitlen, d. v. s. fram till den
redan nämnda delen rörande Westminster Abbey-frågan, utreder
Wyclif spörsmålet om kyrkans väsen och innebörden av
bekännelsen »credo ecclesiam catholicam», ehuru han som vanligt
når ut till skilda materier. Redan i början framkastar Wyclif
sin huvudtes, att kyrkan är de predestinerades samfund, som
är Kristi brud.1 Denna församling är corpus Christi misticum,
enligt 1 Kor. 12. Ingen, som är bestämd till förtappeisen, kan
vara medlem i denna församling, ty att vara medlem av den
yttre kyrkan är icke samma sak som att vara i de
predestinerades samfund. Ingen kan, utan genom särskild uppenbarelse,
påstå sig tillhöra de predestinerades skara och vara medlem av
den sanna kyrkan, och därför kan så mycket mindre någon
säga sig vara denna kyrkas huvud. Alltså: »Nullus vicarius
Christi debet presumere asserere se esse caput ecclesie sancte
catholice.»2 Mycket snart fick Augustinus uppträda i Wyclifs
utläggning av dessa satser. Huvudsakligen är det Augustinus’
läror, som Wyclif här frambär, och som vanligt åberopar han
flitigt Skriften, särskilt Paulus. Kristus är kyrkans huvud, och
denna kyrka är endast en, men den har tre delar, den
triumferande i himmelen, den i purgatoriet vilande och den på jorden
stridande kyrkan. Kyrkans enhet bestyrkes av många ställen i
Skriften. Utanför denna heliga, allmänneliga kyrka finnes ingen
frälsning eller syndaförlåtelse. Jämte Kristus kan ingen vara
huvud för kyrkan, därför förklarade sig också apostlarna vara
Kristi och kyrkans tjänare, och ingen av dem sade sig vara
1 De Ecclesia, s. 2: »Quamvis autem ecclesia dicatur multipliciter in
scriptura, suppono quod sumatur ad propositum pro famosiori, scilicet
congregacione omnium predestinatorum.» På s. 37 kallar han kyrkan »una
universitas fidelium predestinatorum, salvanda virtute meriti Christi». Jfr
Dc civ. dorn. I, s. 333. Även de icke:predestinerade utgöra ett samfund,
»congregacio prescitorum», och för detta är djävulen huvudet, enligt Joh.
8: 44. Ibdm, s. 102.
2 Ibdm, s. 5. Jfr s. 17 ff. och s. 89.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
