Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
för en rätt Kristi representant och medlem av kyrkan. Vad
åter helgonförklaringarna angår, anser Wyclif, att det är möjligt,
att åtskilliga nu hållas för helgon, vilka tillhöra de fördömda.
På apostlarna och fornkyrkans martyrer kan man vara säker,
men icke så när det gäller sentida helgon, »qui canonizantur
racione parentele, questus vel muneris».1 leke heller förmå de
underverk, man i denna tid hör om, ingiva någon verklig tro.
De kunna också vara ett djävulens bedrägeri. Helgonkulten är
upphovet till mycken villfarelse, och månget helgon skulle bedja
för oss med större kraft, om vi lämnade dyrkan av honom och
i stället älskade vår Jesus med större innerlighet (»supposito
quod dimisso cultu suo diligeremus amplius Jesum nostrum»).
Det finns en stor skara helgon, som är okänd för oss och som
är heligare än de, som kanoniserats. Dessa hjälpa oss mera
med sina förböner, än dem vi nu hålla särskilda festdagar för.
Därefter kommer Wyclif snart in på sitt gamla stående
tema, hur prelaterna äro ivrigare att gå till rätta med
människor, som bryta deras egna förordningar och privilegier, än
med dem, som bryta Kristi lag, och hur de söka detta
världsliga med ali iver. Deras omättliga begär efter äreposter,
fåfängliga nöjen och rikedomar uppenbara, att de icke tillhöra de
predestinerade. I dessa kapitel behandlar han också
predestina-tionen och tron.2 Han upprepar vidare sina synpunkter på
prästerna, kyrkan och påven. Denne och hans kollegium må
hållas högst i värdighet, om de följa Kristus. Om de icke göra
det, utgöra de ett kättarbo (»nidus hereticorum»), Kristi nåd
och kärlek, som är Kristus själv, är den sammanhållande kraften
för kyrkans alla medlemmar. Predestinationsläran står bakom
hela hans resonemang. Alla de predestinerade hava tron, och
de kunna icke falla från kyrkan ens genom dödssynd. Ja,
kyrkan må med rätta exkommunicera dem för synd, men hon kan
aldrig helt skilja dem från Kristi kropp.3 Ä andra sidan vore
’ Ibdm, s. 45.
* Predestinationsläran kan sägas vara grunden för hela betraktelsen i
detta arbete om kyrkan, och på olika punkter kan man finna, hur dess
konsekvenser korsa alla andra resonemang.
3 Ibdm, s. in. Jfr s. 139 f. Detta synes hava en viss betydelse för
Wyclifs lära, att andliga, som äro i dödssynd, förlora dominium. Om en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
