Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - III. Wyclifismen går sin egen väg (1380—1384) - 8. Nattvardsstriden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O 2
GUNNAR WESTIN
Vad menade Jesus med orden »detta är min lekamen», när
han tog ett bröd, välsignade och bröt det? Detta var frågan.
Många fattade länge orden som ett bildligt uttryck, som man
icke reflekterade över, men så småningom hade man inom
kyrkan gjort gällande, att orden inneburo: »Detta är icke längre
bröd.» Kristi kropps realitet innebar, att det konsekrerade
brödet hade upphört att vara bröd, medan Kristi lekamen intagit
dess plats. Striden mellan Lanfranc och Berengar på
iooo-talet, hade icke bragt saken till klarhet. Men tendensen var
att allt starkare betona, att brödet och vinet efter
konsekre-ringen i substantiell mening var Kristi lekamen och blod, d. v. s.
att här skedde en fysisk transsubstantiation eller förvandling i
convertens panem in corpus Cristi» etc. I detta sammanhang återfinnes
också följande: »Sacerdos misterialiter per conversionem substancialem panis
in corpus Cristi, pane totaliter et pl ene cessante existere facit ibi sub specie
visibili esse corpus Cristi secundum substanciam realiter.» Klarare kan
knappast saken uttryckas. Emellertid kom Wyclif snart på glid i frågan,
och det var den filosofiska spekulationen angående den bland scotister
och nominalister gängse annihilationsteorien, som blev omöjlig att förena
med hans stränga realism. I De Logica, del III, sidorna 136—138,
behandlar han nattvardsfrågan, och redan här har han lämnat teorien 0111
annihileringen av brödet, ehuru han menar, att det efter konsekreringen
är en »matematisk kropp». I De C7ite, s. 289, säger han klart, att Gud
icke kan tillintetgöra någon substans utan att annihilera hela universum.
Detta är baserat på Wyclifs meta?ysiskt-realistiska kosmologi. Jfr också
ibdm, ss. 292, 314, samt De Logica, III, s. vii ff. I sitt första större
teologiska arbete, De benedicta incarnatione, ss. 186, 189—191, talar han
fortfarande om transsubstantiationen, som om han fattade den i den gängse
meningen, men han anser, att den icke bevisar, att det finns accidens sine
subjecto. Han vänder sig mot Duns Scotus. Det var tydligen efter denna
tid, således i början av 1370, som den rent filosofiskt-skolastiska debatten
på allvar började mellan Wyclif och scotister och nominalister. Detta
stämmer också med vad som uppgives hos Netter Waldensis, Fasc.
Ziz., s. 2, nämligen att det var först efter Wyclifs vinnande av doktoratet,
som han angreps för sina läror. Woodford, hans tidigare vän, senare hans
motståndare, uppger också, att det var olika stadier i Wyclifs nattvardslära.
Se citatet i Fasc. Ziz., s. xv, not 4. Själv uppger Wyclif, att han
lösgjorts från sin tidigare mening, De eucharistia, s. 199. Jfr s. 52. Till
denna fråga, se också Dziewickis inledning till Mise, fi hit., I, s. xxn ff.;
densammes inledning till De simonia och De apostasia, passim; Matthew,
Unprinted Works, s. xx ff.; Buddensieg, Johann Wiclif und seine Zeit,
s. 180 f.; samt Workman, a. a., II, s. 34 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
