Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gösta Nelson, Biskop Johan Möller; densamme, Den västsvenska kristendomstypen, I—II (Teol. och fil. kand. Sven Göransson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
hade den följdverkan, att det objektiva draget befästes —
förkunnelsen blev viktigare än förkunnaren —, i det folket genom det
ständiga ombytet av präster lärde sig se bort från den enskilde
prästen till budskapet. I själva verket skulle nog
tvångsmissive-ringarna haft den rakt motsatta verkan, att skapa ett rörligt element,
om ej hela fromhetstypen varit så fast förankrad i det objektiva:
den rena läran och ämbetet. Denna betoning av ämbetet ledde
även till att ortodoxiens lära om potestas ordinis kom att uppstå i
modifierad form: »Ofverherden Jesus har inrättat predikoämbetet.. .
ehuru några af dessa sändebud äro som Judas Ischarioth ... så böra
de likwäl anses såsom Jesu sändebud, det de ock äro» (I, s. 319).
Detta är ett avvisande av pietismens förkastande av theologia
irrege-nitorum. Men detta är blott en sida av saken. Den andra och
den viktigaste, är kravet att »befråga Ordet av en rätt lärare», ett
kyrkligt pietistiskt inflytande.
Det är framför allt tre frågor, som trängde sig på och bestämde
stiftets historia 1840—88. Under inverkan av pietismen och
upplysningen och genom individernas stegrade självmedvetande hade
församlingsprincipen och yrkandet på större plats åt lekmännen i
kyrkan kommit att dominera intresset. I prästmötet 1846 sker den
första sammanstötningen, då den konfessionella sällskapsmissionen i
Lund debatteras. Schartaus avvisande av societetsprincipen föres
här fram till seger.
Nästa principfråga var den 0111 lekmannapredikan. För stiftets
del var den redan löst genom schartauanismens seger över
hoofianis-men. Denna vände sig på pietistiskt vis mot ogudaktiga lärare,
och dess försakelselära innebar ett pietistiskt betonande av adiafora.
Dess betydelse för väckelsemännen var enl. Nelson, att den bidragit
till att de »tidigt fingo blick för ämbetets, samfundets och de
kyrk-liga ordningarnas betydelse» (I s. 333). Här förväxlar Nelson orsak
och verkan. Det primära är inflytandet från Schartau med hans
motvilja mot lekmannapredikan, lösaktighet i läran och »självgjorda
religionssällskaper». Detta framgår av det förhållandet, att många
Schartau-lärjungar fått sin väckelse av Hoof. Det är således först
under Schartaus inflytande med hans betoning av ämbetet och läran,
som de märkt Hoofs avarter och kommit i renegatförhållande till
honom.
Kampen på prästmötena mot lekmannapredikan kom även att
rikta sig mot stiftschefen Björck, som försvarade en rättrogen sådan.
Detta drag i väckelsen, att ej tillerkänna episkopatet a priori någon
ledareställning, jämte dess individuella själavårdande och
konfessionella intresse, visar hur vitt skild den var från den samtida
lundensiska högkyrkligheten. Träffande är Nelsons karakteristik: det är
»en spänningsfylld sammansyn av väckelsedrag och samfundsaspekt,
som är ett av de konstitutiva väsensdragen i västsvensk kyrkosyn»
(II, s. 87).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
