Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Gösta Nelson, Biskop Johan Möller; densamme, Den västsvenska kristendomstypen, I—II (Teol. och fil. kand. Sven Göransson)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 S 2 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
Tyvärr har förf. på grund av den begränsade uppgift, han ställt
sig före, ej någon anledning att historiskt och principiellt gå
närmare in på den olika kyrkosyn, som Holmquist och biskop Björck
representerade. Annars synes det, som om en sådan undersökning
skulle kunnat kasta ljus över det viktigaste problemet, förhållandet
mellan ämbetets ställning och det pietistiska inslaget. Troligt är,
att Björck är influerad av den samtida biblicistiskt och konfessionellt
orienterade synodala och presbyteriala utvecklingen i Tyskland, som
går tillbaka på pietismen och de nya naturrättsliga idéerna. Deras
olika kyrkosyn är även bakgrunden till konflikten i
kyrkotuktsfrågan. Redan i sin avhandling 1851 De potestate claviiim
ccclesi-astica yrkar Björck på att kyrkotukten i överensstämmelse med Acta
15:23, 30 och i Kor. 5 ej skulle utövas av prästen såsom sådan
utan i samråd med församlingen. Här bygger Björck på det allmänna
prästadömet och citerar med gillande Luthers Büchlein von der Beicht
1821: Hie ist beschlossen, dass niemand die Sünde vergeben kann,
denn den heil. Geist. Das ist aber niemand denn die christliche
Kirche, dass ist die Versandung aller Gläubigen Christi (s. 4). Denna
församlingens nyckelmakt skulle handhas av pastor och kyrkorådet
(s. 58). Holmquists mening, som även avgick med segern på
prästmötet 1872, var den, att prästen ägde potestas jurisdictionis. Han
faller här tillbaka på Schartau, som yrkar på bindenyckelns
användande i absolut form och i samband med uteslutning från nattvarden
och antagligen även på B. J. Bergquist, som stöder sig på Mt. 16: 19,
18: 17, 18, Joh. 20: 22—28 och förklarar, att bindenyckeln innefattar
»ett högtidligt förklarande å Jesu Christi vägnar, att den eller den
syndaren ... in statu quo ... är från ali gemenskap med Christus
och hans nådesgoda utesluten» (Theol. Quartalsskrift 1832, 3 h.,s. 58).
Att Holmquists syfte vid användandet av bindenyckeln var
själavårdande och hade till ändamål en kyrklig och sedlig uppfostran,
och att dess resultat blev ett tillvaratagande av nattvardsbordens
helgd och bröt udden av frikyrklighetens förebråelse för brist på
kyrkotukt och därigenom hindrade dess utbredande i Västsverige,
är otvivelaktigt sant. Men dessa praktiska följder säga intet om
denna kyrkotukts proveniens. Tydligt är, att den icke innebär ett
pietistiskt skiljande av människor i omvända och oomvända, som
Nelson håller före. I så fall skulle den ha utövats endast in
eccle-siola och haft till syfte att skapa en de heligas gemenskap.
Dessa randanteckningar kunna ej förtaga arbetets betydande
förtjänster, som ligger i förf:s stora sakkännedom och metodiska
behandling av det av honom själv framdragna och publicerade
källmaterialet under kritiskt tillgodogörande av den rikt flödande
muntliga traditionen. Med intuitiv säkerhet har han förmått att teckna
de motiv, som bära upp den västsvenska fromheten, inriktningen pä
den enskilda själens väckande och vård. Då förf. ställt i utsikt en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
