Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arne Stade, Påvebrevet till »konung K.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅVEBREVET TILL »KONUNG K.» 1 155
supplering eller accepterar den här föreslagna. Det förefaller,
som om man i allmänhet velat förklara saken så, att kurian av
opportunitetsskäl — förhållandet mellan Stefan och kung Knut
var uppenbarligen länge allt annat än konciliant — föredragit
att icke beröra ärkebiskopens existens, då den nu för första
gången bekvämade sig till att erkänna Knut såsom konung.
I sig själv orimlig motsäges denna förklaring dessutom av det
faktum, att Alexander, då han efter tronstridens slut verkligen
såg sig föranlåten att erkänna Knut såsom Sveriges konung,
i första hand lade sin »käre son» på hjärtat att älska och hedra
ärkebiskopen samt honom »protegere et fouere et a
malignan-tium incursibus custodire».1 Att brevet är ställt endast till
Götaland, innebär ej heller någon egentlig förklaring. Stefan
var dock icke blott stiftschef i Uppsala utan i främsta rummet
Svea rikes ärkebiskop och såsom sådan en mellaninstans mellan
kurian och de övriga svenska biskoparna. 1 denna egenskap
borde otvivelaktigt även han ha fått del av en skrivelse från
kurian till de götaländska biskoparna — förutsatt, att han vid
tidpunkten i fråga befunnit sig inom landet. Med stor
sannolikhet har detta alltså icke varit fallet.
Det finnes f. ö. i själva brevet en passus, vilken, på samma
gång den direkt kan sägas tala till förmån för teorien om
ärkebiskopens utlandsvistelse, tillika ger en tillfredsställande
förklaring till huru denna i så fall kunnat komma till kurians
kännedom. I brevets epilog meddelar Alexander, som det tyckes
en passant, en upplysning om brevöverbringarnas personalia.
De presenteras såsom »Richardus presbiter et alius socius suus»
och anbefallas hos konungen på det varmaste. I synnerhet gäller
detta »presbiterum qui pro uobis ad sedem apostolicam veniendo
plurimum laborauit».
Det kan icke hjälpas, att vid läsningen av denna passus en
viss förvåning bemäktigar sig en. Som allmän regel måste man
väl förutsätta, att det var kända och pålitliga personer, som
ut-sågos till brevöverbringare, och att dessa också efter väl
fullgjort uppdrag kommo i åtnjutande av skälig erkänsla och lön.
1 DS, I: 852; brevet är utfärdat den 9 januari, sannolikt år 1174. Se
härom H. Brulin, Några feldaterade fiåfvebi-ef (BSM 10), Uppsala 1902,
sid. 3 ff.
io — 38396. Kyrkohist. Årsskrift 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
