Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Johannes Haller, Das Papsttum. Idee und Wirklichkeit. I—II:2 (Docent Gösta Kellerman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292 GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
absolut nödvändiga för att med framgång komma till rätta med det
gigantiska och labyrintiska ämne, som påvedömets historia innebär.
Haller har uppenbarligen varit rätte mannen för denna uppgift. Ty även
om man kan tycka, att han emellanåt är alltför suverän i sitt bedömande
och att den anlagda synvinkeln icke tillräckligt tillgodoser de religiösa
momenten så kvarstår dock det ofrånkomliga omdömet, att vi i hans
framställning av påvedömet fått ett monumentalt standardverk, som
torde böra räknas till de stora forskarbragderna.
Redan titeln ger vid handen, att Haller åsyftar en framställning av
påvedömets idé och dess konfrontation med den yttre verkligheten.
Härvid hävdar han starkt, att denna idé icke varit något från början givet
utan framkommit på ett förhållandevis sent stadium som resultatet av
en långvarig utveckling. Fornkyrkans påvedöme var till sitt väsen
något annat än vad vi numera förstå med påvedömet. Detta lär i varje
fall tidigare icke ha accentuerats så kraftigt, ej heller ha blivit så
ingående motiverat.
Haller gör vidare gällande, att den tidigare forskningen vid sin
framställning av påvedömet antingen varit full av beundran för den
ärevördiga och världsomspännande kyrkoorganisationen eller full av
misstänksamhet mot den påvliga maktlystnaden, även om man menat sig
stå över partierna. Det har sålunda tydligen varit Hallers strävan att
undvika dylika fördomar samt företräda en mer nyanserad uppfattning.
Den första epoken i påvedömets utveckling låter Haller avslutas
med kristendomens seger och kyrkoförfattningens begynnande
utbyggnad vid 300-talets slut. Påven fick nu genom en statlig förordning vissa
judiciella befogenheter över västerns biskopar och han framträdde
alltmer som dessas självfallne ledare. Med den afrikanska kyrkans
undergång försvann den mest betydande rivalen i västern. Den tilltagande
helgon- och relikdyrkan kom också påvens inflytande tillgodo, eftersom
Roms auktoritet till stor del just vilade på traditionen om apostlarna
Petrus’ och Paulus’ verksamhet och martyrdöd där. I ali synnerhet var
det emellertid utvecklingen av idén om Petri nyckelmakt, som skulle
ge den romerske biskopen hans ojämförliga särställning. Det avgörande
momentet i denna idés omvandling tillskriver Haller de nyomvända
germanernas religiösa tro. För dem ha S:t Petri och den romerske
biskopens auktoritet blivit en trossak, varvid det särskilt spelade en stor
roll, att Petrus var portväktaren till himmelen, som hade i sin makt
att öppna eller stänga salighetens port. En betydelsefull förskjutning
i uppfattningen av Petri gestait torde onekligen ha försiggått just vid
denna tid. Men det förefaller nog, som om Haller förenklat problemen
till förmån för sin tes. Här skulle bl. a. först behövas en grundlig
undersökning av Petruskultens medeltida historia, ett i hög grad centralt
ämne som märkvärdigt nog ännu icke blivit föremål för vetenskaplig
behandling.
På 700-talet tillkom ett nytt skickelsedigert moment för påvedömets
utgestaltning: Kyrkostaten. Påven blev en världslig furste bland andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
