Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Jerker Rosén, Konung Valdemar Birgerssons färd till påven 1274—1275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
72
J ERKER ROSÉN
vilket han daterade till 1272—74. Bullan av den 9 januari 1275
använde Pipping såsom bevis för att en slutgiltig brytning mellan
bröderna inträtt senast 1274.1
I tvenne olika sammanhang har Tunberg kommit in på
händelserna i samband med resningen mot Valdemar. Redan 1917
underströk han kraftigare än tidigare författare, att Magnus och Erik
Birgerssöner haft kyrkans stöd i sitt uppror. Magnus Ladulås’
kröningslöfte 1276 visar enligt Tunberg, att den föregående tiden
utmärkts av en hårdhänt kyrkopolitik.2 Senare har Tunberg
anslutit sig till Strinnholms uppfattning om motivet till Valdemars
Romfärd: »Det synes under dylika förhållanden hava varit konung
Valdemars äktenskapsbrott och dess konsekvenser, som
framkallade den slutliga katastrofen. För att vinna kyrkans förlåtelse för
den oerhörda förbrytelse han begått hade Valdemar tydligen
nödgats att göra en pilgrimsfärd till Rom.» Valdemars Romfärd sättes
av Tunberg i samband med bullan av den 9 augusti 1274. När
påven i denna icke i första hand riktade sig till konungen, tolkades
detta så, »att bullan tillkommit med anledning av konung Valdemars
förhandlingar med den påvliga kurian, under vilka Valdemar förstått
att på sitt motparti skjuta skulden för den svenska kyrkans
ut-ståndna vedermödor och i viss mån uppträda såsom denna kyrkas
talesman inför påvestolen». Bullan av den 9 januari 1275 framstår
då såsom en direkt fortsättning på det inledda samarbetet mellan
den svenske konungen och den romerska kurian. »Konung Valdemar
hade låtit påven veta, att tidigare några upprorsmakare velat
uppsätta en annan person på tronen, varav svåra olyckor och lidanden
tillskyndats landets invånare — härmed syftas otvivelaktigt på den
av Birger Jarl i början av Valdemars regering nedslagna
insurrek-tionen.» Påven har, så långt han förmått, bistått Valdemar genom
sin befallning till de svenska prelaterna.3
Under den senaste tiden har hithörande problem
diskuterats av tvenne forskare, Erik Lönnroth4 och Yngve Brilioth5.
1 R. Pipping, Kommentar till Erikskrönikan, s. 293 f., 304 f.
2 Tunberg, Till den svenska ständerstatens äldsta historia, HT 1917, s. 74 ff.
3 Tunberg, Sveriges historia till våra dagar II, s. 113 ff.
4 Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige, GHÅ
1940, s. 130 ff.
5 Brilioth, Svenska kyrkans historia II. Uppsala 1941, s. 9 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
