Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ragnar Askmark, Svensk prästutbildning fram till år 1700 (Docent David Lindquist)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’272
granskningar och anmälningar
punkt. En kyrkorättsligt radikalare uppfattning möter man i de
erövrade provinserna, vilket dock förf. icke berör. På 1640-talet fick Hans
Strelow rätt att viga präster, innan han själv var utnämnd till
superintendent. Ordinationsrätten gavs av landshövdingen. Dansk
kyrkorättslig åskådning går här igen. Ett invecklat problem var frågan om
prästutbildningens förskjutning från stiftet till universitet. Här kommer
spänningen mellan »stiftshögskolorna» och universiteten till synes.
Biskoparna ville icke släppa ifrån sig prästutbildningen, medan statsmakten
i sin strävan efter uniformitet sökte samla undervisningen till
universiteten. Vid slutet av 1600-talet hade de flesta studenter, längre eller
kortare tid, besökt universitetet. Stiftets gymnasier upphörde att vara
högskolor. Beträffande förskjutning i ärkestiftet framhåller förf., att
prästkandidaterna åtminstone från år 1635 togos »helt bland
studenterna vid universitetet» (sid. 163). Detta gäller emellertid icke
Stockholm, som hörde till ärkestiftet. Flera prästkandidater härifrån hade
studerat vid stiftsgymnasier och Åbo akademi, vilket man kan se i
Hildebrands och Hellströms samlingar.
Universitetsvistelsen blev för många studenter illusorisk. Man
»deponerade» och återvände sedan till gymnasierna, där särskilda
studentavdelningar inrättades för de hemkomna studenterna. Orsaken härtill
var, säger förf., »stiftsledningens behov att lära känna prästkandidaterna
och dessas önskan att få visa sig för domkapitlet» (sid. 156). Säkerligen
var detta icke den enda orsaken. Att man hastigt återvände från
universitetet sammanhängde utan tvivel med ekonomiska förhållanden. Vid
universitetet kunde man icke — såsom förf. själv nämner — påräkna
några stipendier under de första åren. Universitetets privatkollegier
kostade även pengar. Däremot öppnades vid gymnasierna ekonomiska
utvägar, som också voro givna för gymnasisterna, men där studenterna i
många fall hade större möjligheter att göra sig gällande. En sådan
utväg var först informationen, som på den tiden betydde mycket.
Studierna voro nämligen så anordnade, att man knappast kunde följa med i
skolundervisningen utan privatinformation. Studenterna hade här
möjlighet att förtjäna sitt uppehälle, allrahelst som deras ställning till
skolan var friare än gymnasisternas. Myndigheterna sågo genom
fingrarna härmed, även sedan skolordningen 1693 hade förbjudit
studenterna att återvända till gymnasierna. Att studenterna återvände strax
efter depositionen till akademien för att leva av privatinformation
förekom icke endast vid Gävle gymnasium, där man icke hade någon
sockengång. Exempel kunde givas härpå från andra läroverk. Även i
trivialskolan fingo de hemvändande studenterna tjänstgöra. Vid ett
sammanträde i Västerås domkapitel den 27 april 1692 bestämdes, att en del av
undervisningen skulle »förestås af Studenterna, som här wistas» (ULA:
VDA). Privatinformation av »deponerade» studenter förekom också i
stor utsträckning i Stockholm.
En annan ekonomisk möjlighet var sockengången. Förf. omnämner
sockengången närmast såsom ett stiftsledningens medel att behålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
