Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Stig Lindholm, Överste Christoffer Johansson Ekeblad — en fromhetstyp från 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSTE CHRISTOFFER JOHANSSON’ EKEBLAD
41
katekesen. Å andra sidan den individualistiska »praxis
pietatis»-fromheten, som med stark koncentration på det inre livets vård
och med mindre räddhåga för konfessionella gränser samlar stoff
från olika håll och accepterar det som befinnes vara av värde även
inom romersk och calvinsk fromhet och vars litterära nedslag möter
oss förutom i Arndts båda klassiska arbeten i en rad bön- och
upp-byggelseböcker. Kort sagt och med risk för schematisering: Katekesen
och bönboken representera var sin religiösa typ inom folkkyrkan.
Detta måste givetvis fattas så, att för dem båda är Ordet i sista
hand urkällan, men icke dess mindre brukas detsamma på olika
sätt. I ena fallet stöder Skriften den rena läran. I sin enklaste form
möter denna typ i Johannes Brentz’ Spörsmålsbok, liksom också i
1600-talets svenska motsvarigheter.1 I andra fallet möter en
skrifttolkning av delvis annan art. »Praxis-pietatis»-fromheten är inte
heller den godtycklig. Även den lägger en mall på Bibeln, nämligen
på så sätt att dess exeges ensidigt kommer att röra sig i en religiöst
sett starkt emotionell föreställningsvärld, vilken kan karakteriseras
med begreppen kors, vedermöda, bot, dödande av köttet — således
inte i trängre mening dogmatiska begrepp.2
Om vi pröva ovanstående på svenska förhållanden, torde
riktigheten besannas. Lindquist har med rätta påpekat den ringa
utsträckning, i vilken det högre prästerskapet lämnat bidrag till
andaktslitteraturen i vårt land, ehuru hans motivering är i det magraste
1 Se härtill KÅ 1919, 10 ff.
2 Om vi gå till en klassisk urkund, Arndts Sanna Kristendom, så kan han
visserligen skriva: »Then reena lärans och then Christeliga troones sanheet måste
endteligen emot Secter och kättare medh stoort nijt och alfwarsamheet
förswa-ras» men när Arndt närmare utför detta, så blir resultatet dock djupast sett en
udd mot skolteologien: »Then H. lärans och Gudz guddomeliga ordz reenheet/
beliålles och bewaras icke allenast medh Disputerande och många Bökers
skrif-wande/ Utan medh en sann Boot och medh ett heligt Lefwerne.» St. Mureus
utgåva av A. s a., 337. Den andra partens syn kommer till tals i följande: »Then
H. Skrifft är såsom itt Haff/ hwilkens diupsinnighe gTund man aldrigh
tillfyllest kan förfara/ hwilkens rijka myckenheet man aldrigh tilfyllest kan uthleta . . .
Och så skal man i then H. Skrifft wistas/ at ehwar man ther lääs/ så skal thet
til wissa Titlar och Lärdomar anteknas/ eller man skal ock flijtigt öffuerwägha/
thet andra hafwa thet sammandraghit och anteknadt/ thet sedan til minnes
draga/ at man ett gott förstånd theraff kunde bekomma.» Laurinus,
Compendium Theologiae ex D. D. Matt. Hafenreff Locis communibus collectum,
förordet, A 2 r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
