Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Stig Lindholm, Överste Christoffer Johansson Ekeblad — en fromhetstyp från 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i42
STIG LINDHOLM
laget — de ledande kyrkomännen hade icke tid.1 De kanske mest
arbetstyngda biskoparna under 1600-talet, Rudbeckius och
Paulinus, hade i själva verket båda en mycket omfattande teologisk
produktion, som fördelar sig tämligen jämt över deras liv; men det
är typiskt, att ingen av dem producerat något nämnvärt, som kan
räknas till andaktslitteratur av »praxis pietatis»-typ. Förklaringen
härtill är enkel. De höra typologiskt till folkkyrkan.
Karakteristiskt är ju, att båda voro banbrytande kateketer, som verksamt
producerat sig på detta område. Båda voro också nitiska
beskyddare av den rena läran.2
Althaus framhåller angående Tyskland, att framförallt
lekmännen voro produktiva som författare av uppbyggelse- och
bönbokslitteratur, men knappast någon av de ledande skolteologerna. Detta
gäller i stort sett även Sverige. Bilden av den svenska
1600-tals-kristendomen som huvudsakligen en hierarkins angelägenhet visar
sig vid ett närmare studium böra revideras. Ty det är uppenbart,
att invävd i den svenska folkkyrkan fanns en fromhetstyp, där
lekmannaaktiviteten är påtaglig.3
Om vi vill placera Christoffer Ekeblad i detta sammanhang så
1 Lindquist, Studier i den svenska andaktslitteraturen under
Stormaktstidevarvet, 429, not 8.
2 En inblick i den samtida situationen i svenska kyrkan ger det
betydelsefulla sammanträdet i Riksrådet den 28.6. 1636. Där konstateras från
biskoparnas sida, att »dee ordh dee sjunge aff hymno äre haeretica. De ordh, som läses
aff predikestolen i allmene bönen, äre calvinistica». Då Wallius försöker taga
de påtalade styckena i försvar, framhåller Paulinus, att »vij moste behålla
for-mam sanorum verborum» och fortsätter med att granska psalmboken, där han
påvisar flera errata. Riksmarsken Jacob Dela Gardie, som vi lärt känna
såsom beundrare av Arndt inskjuter, att »dedt är farligitt att begynna disputera
psalme- och böneböcker». Han erinrar om striden kring Arndt; då svarar
Wallius kärvt att i den frågan hade prästerskapet givit sitt judicium. RRP VI,
339 ff-
3 Vi få givetvis akta oss för att draga gränserna för snäva. Vad vi
betonar, är det faktum, att det huvudsakligen är här, som lekmännen gör sin
insats. Århundradet känner ingen lekman som katekesförfattare, och
katekeslidelsen är till alla delar ett prästerskapets privilegium. Men dessutom ha vi
givetvis att räkna med, att det mera kvalificerade församlingsklerus
producerat sig som översättare av »praxis pietatis»-litteratur. Även bland kyrkans
toppar fanns måhända ett visst intresse. Påtagligt positivt är t. ex. Laurelii
omdöme om Muraeus översättning av Arndts Sanna kristendom. A. a., opag.
praefatio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
