Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gust. Arén — Sigurd Petri, De Svenska Församlingarnas i Nordamerika anslutning till den Anglikanska Kyrkan 1736—1786 - Kap. I. Brister i ledningen - 2. Långa vakanser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SVENSKA FÖRSAMLINGARNA I NORDAMERIKA
IOI
gamla; utom annat, det jag nu icke hinder nemna: Jag fant, wid min
ankomst, en del af folket, helt nögde, en stor del ganska indifferente.»1
Så inleder Dylander i sitt första brev hem sin skildring av den
förödande inverkan, som den dryga vakansen i Vicacoa 1733-1737
fick på det kyrkliga livet där. Situationen förvärrades av att hans
företrädare Falk tydligen i hög grad försummat sitt ämbete.2 Breven
framhålla gång på gång detta. 1738 heter det: »Igenom min
ante-cessor Falcks förseelser har församblingen fördelt sig til åtskilliga
Engelska kyrkor, til hwilka de bo närmare, och som the hafwa i
um-giänge och handel med så många secter, så hafwa största delen blifwit
äfwen så kallsinnige om Kyrka, Guds ord och Sacramenter, som de
Engelske sielfwe i gemen äro.»3
I Racoon-Pennsneck var det just då bättre ställt, ty där hade
man inte haft någon prästbrist.4 Men det blev snart just denna
församling, som blev mest lidande på vakanserna. Då kyrkoherde
Tran-berg flyttade till Kristina 17465, uppstod en vakans på inte mindre
än sju år.6 »Folcket blef kallsinnigt och skingradt»7, ett lättfånget
byte för flera sinsemellan konkurrerande religiösa rörelser. Ty denna
vakans blev särskilt ödesdiger därigenom att den inföll, då de stora
väckelserna nådde sin kulmen på 1740-talet. Metodisterna verkade
ivrigt, särskilt i Pennsneck8; men den största framgången hade
herrn-hutarna.9 Deras landvinningar måste till stor del tillskrivas de långa
vakanserna, »Innewånarena af Racoon och Pennsneck som gjordt
dem medhåll bekänna det de felat af okunnighet ock i anledning däraf
at de så ofta ock så länge warit Prästlösa».10
När sedan Racoon äntligen 1748 fick en god präst, Johan Sandin,
rycktes han snart bort och församlingen stod åter utan präst. Vid
samma tid avled Petrus Tranberg i Kristina och två församlingar
1 Dylander t. domkap. 26.11. 1737, F VIII: 5, 3.
2 Om Falk jfr s. 70. n. 1 o. s. 71.
3 Dylander t. ärkeb. 24.3. 1738. F VIII: 4, 6 f.
4 Dylander t. ärkeb. 7.8. 1738, F VIII: 4, 12.
5 Dylander t. domkap. 24.10. 1741, F VIII: 2, 19.
8 Ett år förestods dock församlingen av den icke prästvigde Olof Malander
(Collins dagbok 1773, F VIII: 9, 89 f.).
7 Ibid. 9, 86.
8 Unander t. ärkeb. 20.6. 1750, F VIII: 6, 18.
9 Sandin t. domkap. 20.6. 1748, F VIII: 2, 50.
10 Acrelius t. domkap. 1.12. 1749, F VIII: 5, 18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
