Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Erland Ehnmark, Övning och inspiration. Kring »Den levande Gudens» inledningskapitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVNING OCH INSPIRATION
207
innehåll höra samman, som Söderblom i Den levande Guden
betonar, att meditation och extas få betydelse uteslutande genom sitt
innehåll (s. 75, 82), och som han definierar termerna extas och
skådande på följande sätt: »När man använder ordet extas, tänker
man närmast på sinnets lyckokänsla. När man använder ordet
skådande, tänker man snarare på innehållet» (DLG, s. 95). På
motsvarande sätt är det en olikhet i upplevelseinnehåll, som skiljer de
oändlighetsmystiker, som upplevat frälsningen som en gåva, från
profeterna, trots att upplevelsens form i båda fallen företer en
väsentlig likhet. Denna gräns mellan olika trosinnehåll är
naturligtvis i samma mening psykologisk och principiell som den gräns
mellan upplevelseformer, vilken betecknas med termerna spontan
religion och övningsreligion. Just därför att en indelning efter det
psykologiska förloppet också måste ta innehållet med i beräkningen,
om den annars skall vara verklighetstrogen, har Söderblom kunnat
framställa den nya distinktionen såsom bättre än den förra, vilken
den sålunda i viss mån kan anses innesluta. Söderblom är så långt
ifrån att »modifiera skärpan» i sin distinktion (Holmström s. 9), att
han tvärtom betydligt ökat den.
I satsen att extas och meditation ha betydelse genom sitt
religiösa föreställningsinnehåll ligger, att den mystik, som söker det
oändliga, och den, som själv gripes av en gudomlig vilja, äro skilda
fenomen. Men det ligger däri också, att den mystik, som bygger på
övning, kan vara förenad med ett personligt gudsbegrepp, liksom
omvänt den spontana religionen kan finnas på båda sidorna.
Därför sammanhänger endast »i viss mån» metoden, via positionis och
via negationis, med gudsbilden (DLG s. 100). Därför har insikten
om att självfrälsningen icke är tillfyllest gjort sig gällande på två
sätt, »mera indirekt genom skilda själars andliga förändring och
förfining, och mera direkt genom en religionstyp som erfar och betonar
den gudomliga aktiviteten eller en profetisk uppenbarelse» (DLG s. 38).
Det är: »Hos de förnämsta mystikerna, som icke liksom -profeter och
apostlar helt behärskas av den uppenbarade Gudens grepp och makt,
blir människans aktivitet renad och sublimerad . . .» (DLG s. 39, min
kurs.). Därför skiljer Söderblom mellan mystikernas tro på intuition
och troshjältarnas på förtröstan (ovan s. 205), därför är det två skilda
ting om upplevelsen tolkas i symboler, hämtade från det personliga
livet eller från den opersonliga tillvaron (DLG s. 86).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
