Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Ragnar Ohlsson, Abraham Angermannus (Doc. Sven Ulric Palme)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR
3°341
undersökning bli emellertid alltid osäkra, och Ohlsson vaktar sig
skickligt för att ge sig så långt ut som åtskilliga föregångare. Denna
återhållsamhet är emellertid för stor, när han icke skarpt ställer frågan om de
eskatologiska föreställningarnas betydelse i Gävleskolans och i
Rostockprofessorernas undervisning.2 Det är nämligen en av de viktigaste
uppgifterna för Abraham Andreaes biograf att utreda, när denne kom under
inflytande av de eskatologiska föreställningarna — det är sedan en sak,
att materialets knapphet dessvärre icke torde tillåta bestämda slutsatser
just på denna punkt.
När Abraham Andreae, återkommen till hemlandet, blev skolrektor
i Stockholm, råkade han mitt in i centrum av tidens religiösa kris. Han
fick uppleva Johan III:s försök att i Stockholm skapa en motvikt till det
ortodoxa Uppsala, och han blev Laurentius Norvegus’ framgångsrike
medtävlare i konkurrensen om studenternas bevågenhet. Dessförinnan
hade han emellertid varit med vid ärkebiskopsvalet 1574 och
undertecknat NO. Först halvtannat år senare trädde han öppet i opposition
mot de liturgiska strävandena och nekade att kännas vid den nya
mässordningen. Resultatet blev förvisningen till Åland och i sinom tid
landsflykten.
Här möter Ohlsson sitt första stora problem: Vad föranledde
Abraham Andreae att rygga sin formella lojalitet från våren 1575 och efter
halvtannat år resa egg och udd mot hela den kyrkliga nydaningen? Men
Ohlsson ställer icke problemet så. Han frågar endast: i vilken
utsträckning ha liturgiens utgivande och Klosterlasses ankomst varit orsak till
Johan III:s åtgärd att avsätta Abraham Andreae?3 Men det väsentliga
här vid lag är för visso icke konungens åtgärder mot oppositionen utan
denna opposition själv. Där, icke i NO eller i själva liturgien har man
nämligen att söka uppränningen till den liturgiska striden.
Ohlsson ser saken på ett annat sätt, därför att han, med Abraham
Andreae själv, betraktar den stridbare prelatens offentliga gärning som
enhetlig och konsekvent — som ett fullföljande av Upsala mötes beslut
av 1572 och av den ed, det där församlade prästerskapet svor.4 Håller
den konstruktionen? Att den redan psykologiskt är högst äventyrlig
är en sak. Det gäller i samma mån Ohlssons mening, att Abraham
Andreae under 1590-talets förvecklingar uteslutande leddes av sin
principiella konungstrohet och sin önskan att vidmakthålla eller, i ett senare
skede, återupprätta 1594 års trohetsförbund. Också den meningen ter
sig nämligen redan psykologiskt ohållbar. Men viktigare är frågan: Bära
källorna Ohlssons konstruktion av den i allt sitt offentliga handlande
konsekvente, lutherskt ortodoxe kyrkomannen? Enligt anmälarens
mening är detta icke fallet.
Ohlssons huvudkälla för skildringen av Abraham Andreaes deltagande
i liturgiska striden före landsflykten är dennes självbiografiska
meddelanden i Historia liturgica. Tyvärr har Ohlsson icke meddelat en samlad
källkritisk bedömning av denna berättelse. Några allmänna källkritiska
reflexioner förekomma visserligen på två ställen i avhandlingen (s. 132 f.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
