Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Granskningar och anmälningar - Emil Liedgren, Neologien, romantiken, uppvaknandet 1809—1823 (Gunnar Westin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR 3°364
käns områden. Förf. har också egna tidigare forskningar att falla
tillbaka på, särskilt i fråga om J. O. Wallin och psalmboksarbetet, vilket
naturligt nog har ett brett utrymme i volymen. Förf. visar sig väl
förtrogen även med diskussionerna om 1809 års riksdag liksom senare
riksdagar, och han har med omsorg tillgodogjort sig de litteraturhistoriska
arbetena rörande nyromantiken och nyhumanismen. Givetvis kan förf.
inte här närmare ingå på omstridda politiska eller litterära problem, men
skildringen uppbäres av kunnigheten i dessa frågor.
Inom kyrkans sfär i trängre mening var det en dramatisk tid, då
filosofiska brytningar upprörde sinnena och då krigets och politikens oro
blandade sig i allting. Antiklerikalismen växte på olika håll (förslaget
om biskopsämbetenas indragning), och motsättningen mellan det socialt
lågtstående obefordrade prästerskapet och det högre började klarare göra
sig förnimbar. Inflytelserna från neologien, från Schelling och från
Swedenborg korsades mellan prästgårdarna, och debatterna voro många.
En ny prästutbildning var i ett provstadium, och skolfrågan
diskuterades lidelsefullt. Ortodoxien satt i tämligen orubbat bo ute i landets olika
delar, och herrnhutism och pietism övade på sina håll ett starkt
inflytande.
Redan Henning Wijkmark hade svårt att i sin stora Samuel
Ödmann-undersökning klargöra neologiens ställning i vårt land vid denna tid.
Andra ha haft liknande svårigheter, helt enkelt därför att ortodoxa
talesätt kunde brukas av neologer och neologiska av ortodoxer. En sak är
emellertid också förf. klar med, och det är, att »den nya tiden» inte
innebar en så stark brytning med den gamla, som man i den populära
mörkmålningen av upplysningstiden velat göra. Visserligen säger förf. (s. 151),
att »det är en märklig sinnesförändring, som det nya seklets andra
årtionde för med sig», och detta kan helt visst sägas med tanke på den
romantiska religiositeten. Men å andra sidan klargör förf., att ortodoxien
levde kvar genom neologiens tid och att upplysningsidéer inte saknades
i ortodoxa kretsar. Varken Wallins bekanta bibeltal eller Tegnérs
reformationstal klargör saken. Det är träffande sagt, när förf. förklarar (s. 192),
att en »särskild fraseologi» hade utbildats, som regelbundet kom till
användning när motsättningen mellan »otrons tidevarv och trons skulle
beskrivas och övertygelsen, att en verklig brytning skett,
framsuggere-ras.» Detta kan sägas också om senare tider. Wallins vackra festtal om
det stora omslaget i tiden ogillades av många, och Samuel Ödmann
förklarade kärvt: »Synbart är det tyvärr icke.» De negativa betraktelserna
av det föregående seklet kritiserades också.
Att radikala neologiska tankar spred sig, är ådagalagt, men mot
generaliseringen riktar sig förf:s sakliga framställning. Ofta var det fråga om
en blandning av nytt och gammalt, och förf. antyder (s. 165), »att någon
klar och bestämd gräns mellan ’romantisk’ och ’neologisk’ predikan icke
förefanns». Både Ödmann och Lindblom, som utan tvekan voro
neologiska, hade anbefallt ett mera bibliskt predikospråk. Och Wallin
framträdde, säger förf., såsom målsman för den »rationella supranaturalismen»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
