Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under sina lärlingsår i utlandet. Han fäktade och
skrek, kopparbrun i huvudet av ansträngning. Han
miste sitt sköna hull men steg i sin egen aktning
och även något i borgarnas, ty han lät dem förstå
att konungen skulle anförtro honom ett högt befäl
under kriget. Hans adelsbrev var nu utskrivet,
påstod han, och han lät göra sig ett nytt sigill med
hjälmbuske och bart huggande svärd och andra
krigiska emblem. När han om aftonen återvände
hem från ängen, gick trumslagaren framför honom
och rörde pinnarna. Och varje morgon ville han
väckas av trumman, vilket tillgick så, att
trumslagaren ställde sig mitt i sovstugan och slog så att
höns och ankor flydde upp under takstolarna,
kvinnorna skreko och mäster själv kom utdansande ur
sin lya, naken och yrvaken, hojtande av alla
krafter och beredd att taga den lede fienden vid
strupen. Det är att märka att trumslagaren förstod sig
på trumman lika bra som Arnisius på krigskonsten,
men det skall icke förnekas att han var flink i
händerna och aldrig lat. Också älskade Arnisius sin
trumslagare som en son och trumman älskade han
ännu mer.
Men snart måste Arnisius skiljas från sina
knektar. Två officerare från Närke-Värmlands regemente
anlände för att överta truppen och nu fick
vågmästaren röna mer tadel och otack än han väntat
sig. Antalet knektar var på långt när icke det
utlovade, liverier saknades eller voro ofullständiga
och släpdräkten kunde passa drängar men icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
