Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannes och knektarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knektar. Slutligen voro knektkontrakten icke i
vederbörlig ordning. Arnisius åhörde klagomålen
med tålamod om ock med smärta. Han sade, att
han var en far för sina knektar och önskade
ingalunda bedraga dem. Hans anseende var sådant att
ingen rättskaffens kunde tro honom om något
dylikt. Kungen hade tilldelat honom en silverdosa
med sitt kungliga namnchiffer samt befriat honom
från att stå till svars för någon annan än
konungens vicarius. Hans adelsbrev var redan
utskrivet, och så snart fred slutits skulle kungen
kalla honom till Stockholm för att bruka hans
snille i riksstyrelsen. Han var dessutom villig att
rikligen förpläga de båda officerarna och under
gästabudets gång utjämnades alla tvistigheter.
Följande morgon ledsagade han sina knektar ett långt
stycke utanför stadstullen, tog avsked av dem i
det han omfamnade var och en särskild, sist och
längst trumslagaren. Med armen kring pojkens
skuldror vandrade han ännu en fjärdingsväg, grät
ömsom och slog ömsom på trumman.
Hemma väntade honom många bekymmer.
Hustrun var sur och gnatig. Borgmästare och råd
ställde honom till svars för hans överflödiga
levnadssätt och för den gäld han ännu icke gittat fria
sig från. Till Mickelsmässan kommo storbönder
med krav på handpenningar för försålda hemman.
Hannes Arnisius mötte stormen som en man. Han
sammankallade borgmästare och råd, alla sina
fordringsägare, alla avundsmän, alla belackare. Tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
